Och så sitter man här igen. Besviken? Jo, ja. Klart man är besviken, det skulle sitta så bra nu med tre poäng iochmed att man då har vunnit matchen, och då hade vi varit med i den s.k. toppen (hur viktigt det är nu efter fyra omgångar). Och visst, det finns vissa spelare i Öster som man tycker borde kliva fram mer. Och visst igen, vi har stundtals problem med en ganska statisk och menlös offensiv. Men framför allt, det jag verkligen önskar mig är lite tålamod. Och att Pavel Zavadil någon gång ska få sätta en av sina gudomliga frisparkar.
Robin Malmqvist
Innan vi gräver ner oss i besvikelserna kan vi inleda med att ovanstående startelva presterade Östers bästa seriefotboll hittills i år – även att för den sakens skull kännas i nivå med vad laget borde prestera. Men Johnson och Borgs löpningar var rätt, Zavadil kom fint i andrabollarna, det fanns folk i boxen vid inlägg och Landskrona var så uddlösa framåt att man har svårt att se dem som en allvarlig konkurrent till topp tre.
Östers facit efter halvleken var ett kanonskott av Zavadil med (tyvärr) medföljande kanonräddning av BoIS-målisen, ett stolpskott av Freddy Borg, en bra nick av Helgi med (lika mycket tyvärr) ny fin räddning, och en makalöst vacker frispark av Zavadil med destination kryssribban. Man kan inte gärna gnälla mer på halvleken mer än att övertaget i spel och chanser borde ha resulterat i ett – eller två – måls övervikt i pausvilan.
Vi trodde på seger då, men andra halvlek skulle istället bli en enda lång pina.
Men först – ett byte i paus: Bild hade för ont för att fortsätta och Da Silva kom in istället. Och det skall sägas om Da Silva, som fått mycket kritik för sin inledning i årets Superetta, att det märktes faktiskt ingen större skillnad. Östers mittdefensiv var i stort sett klanderfri matchen igenom, och jag vill absolut inte se en råtalang och ett mittbacksämne som Mario Vasilj på bänken igen. Angenäma problem för Wibbe/Stille alltså.
Men något som inte är lika angenämt för tränarparet var den offensiva genomklappningen i andra halvlek. Landskrona – märkbart nöjda med sin poäng – stängde nu Östers kantspel effektivt vilket resulterade i en kortbollande backlinje och noll bolltempo framåt. Här måste laget ta fram ett fungerande motmedel snarast. Jag noterade en på tok för försiktig Fredrik Gustafson och en på tok för osynlig Paulo Figueiredo som största syndabockar för detta, enda alternativet för den allt mer frustrerade backlinjen var att skicka bollar på chans över mittfältet, och att i övrigt utmärkta Johnson och Borg skulle lyckas nagla fast bollen tillräckligt länge så att laget skulle hinna upp. Och det räcker inte mot ett lag som Landskrona. Och definitivt inte när dessutom domarteamet med genensamma ansträngningar såsom galna varningar och horribla felbeslut såg till att sänka tempot och öka förvirringen ytterligare.
I mitten av halvleken bytte Öster ut Figueiredo (logiskt) och Johnson (mindre logiskt) och ersatte med Svensson och Bennett. Nu skulle det väl ändå bli lite åka av?
Näpp.
Vi fick se prov på Bennetts nyttiga snabbhet en(!) gång. Med endast Landskronabacken Linus Olsson och en annan back i linje 20 meter bort rycktes Bennett hårt i armen av den förstnämnda när han flög förbi, som jag ser det hade vår vindsnabbe jamaican annars varit ensam med målvakten två sekunder senare och dagens fotbollsfråga blir vad domaren skulle ha blåst för då?
Nej ni gissade fel. Endast gult kort blev det.
I övrigt så kämpade Ryan Johnson till sig ett pressat friläge, men Landskronakeepern fortsatte dessvärre att agera fint för sitt lag och klistrade skottet.
Landskrona då frågar ni? Nej, svarar jag. För att uttrycka det enkelt: Det var inte riktigt nära någon gång.
Så vad är summan av detta? Ett fall framåt, framförallt första halvlek – men en andra halvlek som laget nu får analysera tillsammans och dra slutsatser av. Jag är bedrövad över att se en storspelare som Figueiredo vara totalt osynlig stora delar av matchen, och lika bedrövad över att se vår kapten Fredrik Gustafson inte riktigt vara med åt något håll. Han gör det aldrig riktigt dåligt, Fidde, men just nu heller inte riktigt bra. Därmed blir vår centralmitt för menlös/osynlig, och det känns som en saknad pusselbit att leta upp snarast.
Och efter att ha varit ute och gått en runda i frustrationens tecken nu ikväll så ser jag ändå små, små framsteg hela tiden – från nesan mot Häcken hemma, krampaktigheten på Malmö IP mot Bunkeflo, slarvet borta mot Falkenberg och nu då fifty-fifty matchen mot Landskrona. Och jag är fortfarande inte orolig över säsongen, därtill har man varit med för länge.
Jag skulle dock önska lite arbetsro åt laget (och oss supportrar som verkar ha nerverna utanpå kroppen för tillfället) som en seger hade inneburit, men det blir nu istället att försöka gräva ner det negativa och fokusera på att göra en positiv insats på Sundsvalls konstgräs nästa måndag.
Bit ihop och kom igen nu, Östersupportrar. Laget behöver oss och vårt tålamod. Skälla och gnälla kan vi göra den dagen det är kört.
Alltid rödblått – alltid rätt.
//Z
