Ikväll spelade Öster borta mot Sundsvall. När Sundsvall kontrade in 2-0 med en kvart kvar eller nåt gav jag upp mitt följande av webreferatet från svenskfotboll.se, och åkte för att spela badminton. Halvvägs in i en spännande och riktigt hygglig dubbelmatch fick jag världens läge. Den ena motståndaren för långt till vänster, den andre för långt till höger. Smashläget i mitten av planen var perfekt, jag stod rätt och kunde till och med nästan vänta in bollen. Jag rörde mig lite till åt höger för att finta ut motståndaren ytterligare. ”Den här är för en jävla skitvecka och för början på en ny, Öster” tänkte jag sedan, höjde racketen och drog till – rätt i nät.
Det började med att jag läste i Aftonbladet förra veckan att New Order lägger av. Det är liksom inte bara ett favoritband för mig, det är lite av mina husgudar. Sen var det en helg med avslagen Premier League och Serie A-fotboll, ni vet de där sista menlösa matcherna som liksom på nåt sätt förkunnar att fotboll bara är dött, dött, stendött just nu (förutom för er som har era utländska favoritlag i Champions League förvisso)…
Och för att liksom rista det i sten så låg Gefle i toppen av Allsvenskan.
Sen i söndags så läser jag att Pavel Zavadil åkt hem till Tjeckien igen. Familjeskäl är alltid familjeskäl, jag har ju själv fru och barn och vet vad som är viktigast här i livet – men nog skulle jag låta min arbetsgivare få reda på vad jag tar mig för om jag vet att det kommer att påverka mitt arbete. Jag ska inte sticka under stol med det, jag är besviken på Pavel. Sundsvallsmatchen var viktig, och genom sitt agerande ställde han laget i en jobbig situation.
Med det sagt så är det givetvis inte Pavels fel att Öster förlorade dagens match. Långt därifrån. Även utan trollkarlen från Tjeckien i startelvan och alla psykoser med tillhörande dålig form i världen ska vi – Östers IF från Växjö – stå emot ett lag som Sundsvall bättre.
Men å andra sidan har vi blivit sönderkontrade av den typen av lag förr. På nåt sätt kände jag ett igenkännande sting av glädje; vi är fortfarande Öster, ni vet det där gänget från Smålands mörka inre som tror sig lira gladfotboll. Det kändes som en bekräftelse att få förlora borta mot Sundsvall, det är fortfarande lika jävla hopplöst som det alltid varit mot lag som Örebro, Kalmar och Gefle. Vi är fortfarande skit mot det vi kallar skitlag. Skit ska med skit förgöras antar jag.
Kanske är det Östers öde, charm eller vad som helst – det där att vi aldrig någonsin verkar få uppleva en stabilitet.
För en gångs skull hade vi en lugn försäsong med liten spelarruljans och osedvanligt lite kontraktsgnäll. Visst – vi hade ett nytt tränarpar och kanske någon enstaka spelare som tyckte att Superettan sög, men det kändes ändå stabilt och bra. Hasse Backe lade sin hand över föreningen, Håkan Arvidsson tillträdde som en trygg farbror i sportchefsrollen och träningsmatcherna avslöjade ett ganska lugnt och harmoniskt lag som spikade igen i defensiven och höll igen sådär lagom mycket i offensiven som man ska göra i träningsmatcher. Några fina skalper mot allsvenskt motstånd, visst, men inte för mycket.
Lagom, ni vet.
Och istället för att vi nu får uppleva den säsong vi tycker vi förtjänar så läser jag ett uppgivet och sorgset forum, folk är förbannade och supportrar som följt Öster länge skriver saker i stil med ”jag vet fan inte om jag orkar mer alltså” och helvete vad jag håller med, just idag känns det verkligen som en bra dag att sluta med det aktiva supporterskapet. Jag menar varför skulle jag inte kunna vara som en i mängden i Växjö; man kunde liksom gå på Östermatcherna när det går bra för laget och för varje seger stolt förkunna ”jag har varit med hela vägen, det här är mitt lag” och för varje förlust bistert berätta för alla som vill höra på ”vad var det jag sa, det där jävla skitlaget kommer aldrig någon vart – jag håller på Milan i Champions League istället”. Det vore skönt att aldrig riktigt bry sig om någonting som är så nära, någonting som man verkligen kan ta på och relatera till.
Men jag är inte skapt sån, och det är nog inte ni heller. Hade ni varit det hade ni förmodligen redan efter halva den här krönikan slutat läsa med en suck och konstaterat ”nu har det slagit över fullständigt för den där apelsinläsken, jag menar att i en fotbollskrönika börja yra om badminton och att New Order skulle vara husgudar, vart fan är världen på väg…”.
Lite känns det som att jag har skrivit den här krönikan tusen gånger, och det avslöjar något om vad den handlar om. Den handlar om såna självklara saker som att solen faktiskt går upp i Öster imorgon klockan 04:49 och att Karl-Bertil Jonssons rika fader som gick och lade sig i vredesmod över sin son på julaftons kväll sedan på juldagen stolt förkunnade att ”vår son är en god människa”…
Nu lägger jag till den här matchen som ännu ett visset träd i de smärtfyllda minnenas allé, och går och lägger mig. Men först ett litet announcement.
På torsdag är det ny match har jag hört, och ryktet går att det blir oldschool på Norra Stå. Ni som bryr er, som vaknar imorgon med knuten näve och känner att ”det spelar ingen roll längre, jag har gjort mitt val” är varmt välkomna att joina gamla avarter, valpar och annat förvirrat löst folk som förmodligen hamnat fel. Ni blir belönade med galna kramar om det går bra och en uppmuntrande ryggdunk om det går åt helvete. Det lovar jag er.
God natt, East Front – wherever you are.
//Z
