2-2 borta mot Falkenberg är inget resultat att jubla över direkt. Många såg nog de båda bortamatcherna i Bunkeflo/Malmö och Falkenberg som sex givna poäng, men sådan är inte fotbollen. Fotbollen har en själ och ett hjärta – och jag kan inte komma på någon annan sport där vilja och inställning har så stor betydelse för ett slutresultat. Och det är därför, mina vänner, som Öster än så länge parkerar på en ljummen mittenplats i Superettatabellen – fast ändå – med 27 matcher kvar att spela.
Jag ska börja med att erkänna att jag inte såg gårdagens match. Först och främst för att Falkenbergs IP är smärta. Jag minns än idag hur man åkte hem från denna vindpinade och ödsliga fotbollsplan (jag vägrar att kalla det arena) säsongen 2005 med en extrem ängslan att Öster klappat ihop totalt. 4-1 till Falkenberg slutade den matchen. En sån grej till på plats och jag hade löpt risken att placera mig själv i ett neggovakuum som kunde varat hela säsongen.
För vi skulle bara ha vunnit den matchen lika mycket som vi skulle vunnit den igår. Men FFF ville uppenbarligen annorlunda. Det var ju det där jag skrev om själ och hjärta ovan.
Sen är jag inte direkt upprörd över att ”stjärnspelare” som Bennet och Figueiredo petades från start igår. Meriter är bra att ha på pappret, men för en prestation över 2 x 45 minuter har de mindre betydelse. Träningarna och coachningen skall avgöra en startelva, inget annat. Och Stille-Wibbe har en förkärlek för inställning och attityd, det har man kunnat konstatera så här långt.
Men då är frågan varför detta inte visas av de som får förtroendet att företräda Östers IF.
Att tappa en ledning två gånger är alltid underkänt, speciellt när man är så spelmässigt överlägsna som Öster ändå ska vara. Hur kunde Falkenberg tillåtas att komma tillbaka i andra halvlek? Det var ju samma elvor som inledde. Jag trodde att man kanske lärt sig en del av den första halvleken på Malmö IP där en halvloj och ointresserad inställning nära resulterade i minst ett baklängesmål. I andra kom själen och hjärtat och trots att Bunkeflo var taggat efter att ha försvarat sig väl hela matchen så kunde vi till sist mangla ner dem.
Vi har ju sett Superettan många år nu. Vi vet ju att den där bländande fotbollen som Öster presterar, den där vi längtar efter så mycket – den kommer bara när vi möter lag som bjuder till. Antingen genom att vi leder med flera mål än ett eller att vi möter ett lag som liksom vi vill vara spelförande. Inget fel eller konstigt med det, fotbollen går ut på att göra ett mål mer än motståndaren – inte att spela snyggt. Vi kan inte bara förvänta oss att vår spelskicklighet på mittfältet ska avgöra matcher som den igår. Det måste komma löpningar, man måste trötta ut motståndaren, det måste gå fortare än vad de hinner med.
Och så det viktigaste av allt – ha tålamod. Chanserna kommer till sist, vi har en vassare bredd än de allra flesta och det kommer att avgöra matcher till vår fördel framöver. Tålamodet gäller såväl spelare som supportrar. Att gnälla över petningar är inget konstruktivt när det gäller en enda match. För spelarna är det bara att knipa igen käften och visa på de kommande träningarna att tränarna inte har råd att avvara dem nästa match. För supportrarna att våga tro på ett långsiktigt koncept.
Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort – Stig Svensson och himmelens alla övriga änglar må förlåta mig – men jag ska skicka en hyllning till Kalmar FF. För deras långsiktighet.
När alla – inte minst vi – hånfullt skrattat åt det skitiga tråklaget med kalsongloggan och Nannes fulbistra uppsyn så har själva fotbollslaget presterat. År efter år. Tränaren är kvar, spelare är kvar. År efter år. Detta medan vi har bytt spelare på löpande band, tränare på löpande band, organisation på löpande band.
Jag vill sannerligen inte kopiera deras fotboll, det vore att våldta våra traditioner och faktiskt att äventyra vår framtid. Men igår dominerade Kalmar mot Djurgården och vi spelade oavgjort mot Falkenberg.
Långsiktighet belönas till sist.
Tålamod alltså.
//Z
