Sådärja. Nu är det slut på tjafset och gullandet med nya organisationen, spelare, tränare och spelsystem. Nu börjar allvaret. Nu är det upp till bevis. Det är nu, bara veckor kvar till seriestart som vi ska börja leverera. Försvarsspelet ska hålla i sig, medan det offensiva spelet ska börja lossna på allvar.
I morgon KFF. Om någon vecka ett annat KFF. Same same, but different. Sen bär det iväg, sen lyfter vi.
Och inte minst ska vi vara förberedda på att vår resa kan bli skakig. Kanske kan vi stundom vara farligt nära att nödlanda i ett träsk, men vi ska aldrig ge upp tanken på att resan ska sluta lyckligt. Vi ska utöver detta se till att såväl våra etablerade spelare som våra yngre förmågor trivs under resans gång, och att de får den stöttning de behöver. Det är därför vi kallas supportrar eller hur? Vi ska sparka igång våra och andras strupar, det ska inte vara en tyst sekund… om det där planet tappar bäring så ska vi skrika upp det i luften igen. Det gäller såväl Norra Stå som sittplats som huvudläktare. Mer om det lite senare.
Jag har två bilder framför mig just nu. Den första bilden är 4,5 år gammal. Det är en kväll på hösten, vi har åkt en lång bussresa från Stockholm och står nu på Stortorget. Vi är sönderskrikna, galna, fulla. På residensets balkong står spelarna och sjunger. Kvällen är magisk. Och dagen efter kan vi i nyhetssändningarna se backen Goran Jevtics tårar från balkongen, se kulissen av en stor folkmassa på torget och även höra honom säga:
”Det här är det största jag varit med om.”
Den andra bilden är 1,5 år gammal. Platsen är Värendsvallen. Där ser jag Curt Persson genom en kameralins. ”Cutte dansa vi vill se” sjunger klacken och Cutte river av en sambaliknande variant. Deppiga Frölundaspelare kommer ut, de har lämnat Superettan liksom vi fast åt andra håller. Österspelarna kommer ut och jublar i asfula men prydande guldhattar. Till sist kommer en lycklig tränare ut, han vill säga något. Men det går inte, klacken skriker ”Lasse på livstid”. Men till sist får han ur sig en sliten, men ack så sann klyscha innan han återvänder in till festen:
”Ni var verkligen vår 12:e spelare i år”
Det är just de där bilderna vi ska bära med oss 2007. Tänk på det när ni står eller sitter på er läktare med era kamrater, tänk på att det lilla ni gör – om det är så är att skrika med i en hejaramsa, stå upp på kommando eller bara att klappa med i sångerna – det lilla påverkar. Det påverkar spelarna, det påverkar motståndarna, det påverkar alla på läktaren. Inte alltid vågar man, men alla vill eller borde vilja.
Och låt avgrundsvrålet ljuda över Värendsvallen, ni vet det som talar om för boende i Bergsnäs och på Väster att nu, nu gjorde Öster mål. Och kläm in i ett Ö-I-F som talar om för dem som mot förmodan inte bryr sig att det här, det är fanimig någonting man borde bry sig om.
Vi är kanske trots allt bara namnet på ett väderstreck, en klubb som är en i mängden från en stad som är som vilken annan sömnig svensk mellanstad som helst. Men det är vårt väderstreck, vår klubb och vår stad.
Låt oss vara stolta.
Och när vi sen står där, framme vid målet – så kan vi stå där, känna den kalla höstvinden bita i våra kinder men också veta att det kommer en sommar till. Och att vi under den sommaren ska åka mot ett annat mål. Börja om igen, men ändå på ny fot.
Livet är ett resande. Se till att du hamnar på rätt plan.
//Z
