– Men tröjan då? sa hustrun.
– Lite spylukt är det ingen som har dött av, sa jag.
– Men snälla, låt mig byta till den här i stället, sa hustrun.
– Min son ska fanimej inte ha en tröja med texten Hjärtegull på sig när det vankas fotbollspremiär, sa jag.
På det undrade hustrun varför i hela friden den lille var tvungen att bära de rödblåa färgerna redan från klockan sju på morgonen. På det hade jag inget bra svar så jag bytte ämne:
– Du passar verkligen i ditt lite kortare hår, sa jag.
– Tycker du det? sa hustrun.
Nu är det ju som så att man ju inte vill tvinga på sin fem veckor gamla grabb en massa värderingar. Han är t.ex. i sin fulla rätt att välja religion den dagen det kan bli aktuellt. Och hans kommande sexuella läggning bryr jag mig inte om. Hellre, för övrigt, att han klär sig i damkläder än att han piercar sig själv med ringar i ögonbryn och näsa och Gud vill inte ens veta var i övrigt.
Av samma skäl ville jag inte tvinga in honom i medlemskap i EF. Alltså bestämde jag att vänta med den saken tills han var gammal nog att åstadkomma riktig ögonkontakt med pappa. Det skedde härom veckan, när han var 24 dagar gammal. Plötsligt lyckades han fixera blicken och jag passade genast på.
– Jonatan, om du INTE vill bli medlem i EF så säg ifrån nu. Annars anmäler jag dig i god tid före premiären.
Jonatan tittade på mig med sina stora, svarta ögon. Blicken var stadig. Inte ett ord kom över hans läppar (däremot rann det lite bröstmjölk ur ena mungipan, tämligen okontrollerat).
– Som du vill, sa jag.
Medlemsnumret blev 541. ”Skulle vi inte ta och tatuera in det på undersidan av hans vänsterarm?” föreslog jag. ”Nu får det vara nog” sa hustrun.
På tal om hustrun; hon är bra på många sätt och vis. Men idrott begriper hon sig inte på. ”Det gör jag visst” hävdade hon häromdagen när jag påpekade just det, och så åberopade hon att hon i sin ungdom ägnat sig åt konståkning. Ja, ni fattar själva.
Därför var det överraskande att hon valde att titta på matchen i söndags tillsammans med Jonatan och mig. Och att hon t.o.m. levererade en och annan matchanalys. Till exempel den här:
– Där blev det visst mål va?
Och det blev det ju. Da Silva bortnickad medan unge Malmqvist var ute på vårpromenad i det egna straffområdet. Lyckligtvis slapp Jonatan att se det. Han somnade nämligen i fjärde matchminuten.
– 2-0? undrade hustrun efter en stund, när jag hoppade upp ur soffan och knöt näven i luften.
– Jaha, sa hustrun. Jonatan sa ingenting. Han avvaktade nog andra halvlek. Eller så visste han redan hur eländigt det skulle sluta. Det skulle ju i så fall förklara beteendet på skötbordet tidigare på dagen.
”Missade ni allsvenskan nu”? frågade hustrun när slutsignalen gick. ”Nä, det är rätt många omgångar kvar”, sa jag. ”Jaha”, sa hustrun. Ibland undrar jag vad vitsen är med att alltid svara på tilltal.
Fast vi hann sen med ett litet gräl innan kvällen var slut i alla fall. Kommer inte ihåg vad saken gällde. Men rätt hade jag, det minns jag tydligt. Hustrun å sin sida hävdar så här i efterhand att jag bara var gnällig efter förlusten. I den delen kan jag i alla fall hålla med. Jag var helt säker på minst en poäng när den där förbannade kontringen kom.
Nåja, vi är ju i alla fall tills vidare bara tre poäng från avancemang, så nog kunde det vara värre. Och Zavva är tillbaka, hur länge det nu kan tänkas vara. Var det förresten bara jag som fick något elakt över ansiktet när jag hörde att Backman blivit utburen på bår? Jag har vetat det länge; jag är en hemskt liten människa.
Bra att Bunkeflo imponerade mot J-Södra, förresten. Mindre bra att det är på fasta situationer de gör sina mål. Fasta situationer och Öster har aldrig varit de bästa vänner.
Efter några tunga dagar börjar vi bli redo för Bunkeflo på måndag. Jag har berättat för Jonatan om Zavadil, om vad Figu egentligen kan göra på en fotbollsplan, om att da Silvas plats där bak hänger löst, om Borgs alla fördelar och om att nån borde skicka honom i terapi om han tjabbar till sig ett nytt gult kort före första oktober. Och om mycket annat, förstås. Som t.ex. att den nerspydda och nerbajsade Österdressen är tvättad och beredd på comeback. Jonatan svarade med en släng av kolik; det känns som att jag inte har sovit sen slutsignalen i söndags.
Men det är väl med föräldraskap som med Öster. Det mest fantastiska, underbara elände man kan tänka sig…
