Ja, det här
var veckan då allting hände. Först medlemsmötet i måndags, ett positivt sådant med en underton som lovade mer. Sedan beskedet om att Lasse Jacobsson lämnar, och slutligen beskedet att f.d. guldhjälten Håkan Arvidsson tar över som sportchef. Ett spännande val av styrelsen, många rödblå supportrar hade säkert hoppats på någon med lite mer känt namn – men jag personligen är nöjd. Det känns som ett smart val framtidsmässigt, d.v.s. ett namn som kommer att ge föreningen stor nytta kanske främst på lång sikt.
Men innan jag snöar in på Håkan Arvidsson vill jag gärna ägna några ord åt Lasse Jacobsson. Han är faktiskt historisk i Öster, som den fjärde tränaren någonsin att ta upp Öster i Allsvenskan. I Superettan 2005 förvandlade han ett ganska naivt ineffektivt Öster till ett effektivt orubbligt granitblock. Plötsligt började Öster vinna på förhand nästan säkra 0-0 matcher med uddamålet. Det enda problemet var uppföljningen av detta fantastiska år…
För alla de bollar som studsade rätt 2005 studsade fel 2006. Och en nykomling behöver lite flyt för att kunna stanna kvar, samtidigt som vi ska komma ihåg att vi sålde oss nästan löjligt enkelt innan sommaruppehållet. Det känns lite taskigt och enkelt mot Lasse (och Leif Widén) att ta upp misstag nu, men några saker fick mig att höja rejält på ögonbrynen under 2006:
1. Bytet av kaptensbindeln. Det sköttes inte snyggt. Fredrik Gustafson är kaptenen med stort K, han värvades till Öster som en långsiktig kapten och jag är faktiskt lite besviken på mig själv att jag köpte den officiella förklaringen med att det kanske var Peter Wibråns sista år som aktiv och att han därför borde ha den. Även om det hade varit
helt sant- alltså utan vidare historier bakom – så räcker inte de skälen till ändå.
2. Fredrik Gustafson som mittback. Allt är den där jävla träningsmatchen i Italiens fel. Den då ”Fidde” vikarierade grymt bra som mittback och fick Lasse att glömma mittlåstriangeln Da Silva – Gustafson – Bild. Man plockade bort en kant i triangeln, den med udden framåt och plötsligt tappade vi mittfältet och släppte farliga ytor framför backlinjen. Det var inte motståndarna sena att utnyttja.
3. Vänsterbacken. Öster behövde en ersättare för Tyler Hughes, men fick ingen utan Fredrik Bild fick vikariera och där var försvarsmagin från 2005 – med stor hjälp av punkt 2 – bruten. Sedan skulle vi lösa problemet med Thomas Backman – men då insågs det direkt att han saknade positionsspelet. Sen skulle en otränad Yamba Asha in och glänsa på samma position. Och sen… slutade alltihop med att Tyler blev frisk och kunde börja spela på sin plats igen. Men då var det redan för sent.
4. John Pelu. Otränad eller inte, karriärspaus eller inte – utlåningen till Norge var ett mysterium särskilt som man visste att Pär Cederqvist inte ville förlänga. Vi skrek efter anfallare hela säsongen, och vi skrek efter spelare med hjärta. Pelu var bådadera. Han fick inte chansen och det retar mig enormt mycket, speciellt efter att ha suttit och klippt ihop supporterfilmen Avarter II och återigen fått se Johns uppträdande på och utanför planen under de viktiga bortasegrarna mot Norrköping och GAIS 2005.
5. Serievändningen mot Halmstad. Öster inleder med en fantastiskt bra match i Växjö, men byter system totalt i bortamötet och provar en lika förvirrad som galen 4-5-1 variant med Figueiredo som släpande forward. Det var nästan komiskt att se den lille angolanen stångas med Halmstads fyrtorn om de fåtaliga inlägg som kom in i boxen… Det som kunde ha inneburit vändningen förvandlades till ny ångest och osäkerhet.
Men låt oss då också minnas Lasse Jacobsson för säsongen 2005. Jag minns de första träningarna i Tipshallen, hur han med myndig stämma och fast handlag återgav spelarna tävlingsinstinkten. Minsta till synes obetydliga övning förvandlades till en tävling, och många spelare insåg att fotboll inte bara är lir utan också kamp om boll. Och att fotboll måste få göra lite ont ibland. Det var ren och skär njutning att skåda att hela den inställningen tillsammans med en effektiv spelmodell tog oss till Allsvenskan direkt.
En del tycker säkert att Lasse mycket väl kunde få förtroendet att leda laget även i årets Superetta, men med facit i handen och åtminstone de flesta korten på bordet så tror jag att styrelsen gjorde rätt i att ”åstadkomma en överenskommelse” som det så fint hette. Smart och snyggt.
Nu till Håkan Arvidsson. Vad är det egentligen vi får? Vi får en erkänt duktig chef med vana att leda och utveckla medarbetare, och en kille med järnkoll på närområdet. Jag har själv hört Håkan på såväl matcher och träningar, och mer än en gång förundrats över drivet och insikten. Det finns nog knappt en enda spelare i klubbarna häromkring som inte redan är analyserad av Arvidsson, och det känns som att detta på lång sikt kommer att betyda att Öster blir bättre på att suga upp de nära talangerna i rätt ögonblick.
Men det vi då inte får är en sportchef med ett namn där t.ex. Hasse Backe inneburit en stor fördelsskopa i vågskålen när en spelare bestämmer sig för att spela i Östers IF eller inte. Jag sätter också frågetecken för det internationella nätverket, men å andra sidan – det har ju nästan blivit lite för mycket av den varan på sistone…
Slår vi ihop det här så tycker jag mig se en lösning som kommer ge resultat på lång sikt. Kanske kommer vi inte att tala om en Arvidssoneffekt redan 2007 (den effekten får gärna den kommande tränaren ta hand om istället) utan istället få njuta av ett klart skarpare fokus mot talangutveckling och en stabilare spelaromsättning. Det är så Öster måste fungera. Vi får inte bli ett lag som enbart fungerar genom storsatsning på storsatsning på utländska spelare…
Det som nu alla supportrar till Öster väntar på är den kommande tränaren. Kommer man att satsa på något inhemskt och beprövat, eller än en gång försöka med en okänd förmåga? Kanske från utlandet? Kommer vi att behålla Östermodellen eller få en ny? Frågorna är många, o
ch spänningen är stor.
En sak vet jag dock, och det är att det måste ske snabbt nu. Jag hoppas på att kontakter redan tagits under hösten så att mycket av planarbetet redan är lagt – så att det nu mer eller mindre handlar om slutförhandlningar. Helst av allt vill jag absolut senast se en tränare ombytt och klar direkt i samband med de första träningarna efter jul- och nyårshelgen.
Så tack för allt Lasse Jacobsson och Leif Widén, och välkommen Håkan Arvidsson. En ny era har inletts, och en ny framgångsvåg ska skapas.
Och den här gången ska den fanimig inte försvinna direkt, utan återkomma gång, på gång, på gång…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
