På söndag spelas Ödesmatchen mot Hammarby, för det är med det namnet och dess tillhörande betydelse som vi har valt att framställa den. Det här kan säkert chocka en del personer men för mig betyder den inte så mycket, för oavsett resultat så har jag allting kvar. Precis allting.
Det hela är egentligen mycket enkelt. Jag håller inte på Öster för att det är världens bästa fotbollslag, utan för att det är just Öster. Det är liksom en kombination av att det är en del av min trakts historia, en fantastisk saga och någonting oerhört charmigt som ingen utöver oss som är inne i det riktigt förstår. Ett fotbollslag för mig ska fungera lite som en favoritmusiker eller ett favoritband, det ska ha sina formtoppar men också sina dalar så man aldrig, aldrig glömmer att trots att vi gärna vill kontrollera allt annat i våra liv så kan vi aldrig, aldrig kontrollera precis allt.
1989 är ett av mina absoluta favoritår alla kategorier. Jag var 17 år, fast besluten om att det enda som egentligen betyde något var att slå igenom med ett band… eller åtminstone kunna få leva igenom kickarna det innebär att stå på en scen mer eller mindre konstant. Öster fanns i Division 1 Södra det här året efter den dramatiska nerflyttningen året innan (Lützendimman mot Örgryte i sista omgången ni vet) och gick igenom serien obesegrade. Tom Petty släppte albumet "Full Moon Fever" och jag insåg att musik, ja det är långt mycket mer än olika varianter av postpunk och artister i min egen generation eller strax ovanför och köpte en 12-strängad akustisk gitarr.
Vad mer kunde man någonsin begära av livet?
1999, 10 år senare. Det är också ett av mina absoluta favoritår. Jag var 27 år, och hade nu insett att det där med att slå igenom med ett band – det handlade mest om att vara på rätt plats vid rätt tid, och inte så mycket om hur bra själva bandet var. Att då och då åka runt i Sverige på en massa obskyra småfestivaler och klubbar för minimal ersättning roade inte heller längre. Växjöbandet The Ark (som bl.a. spelat förband till oss några gånger) var på väg att få sitt genombrott med singeln "It takes a fool to remain sane", Tom Petty släppte det slätstrukna albumet "Echo" och Öster, ja Öster var så mycket på dekis att det nästan inte fanns…
Hur kan det då vara ett favoritår?
Jo – först och främst fick jag och Malin vår första son Oscar i februari. Och hela resten av året lärde jag mig bara mer och mer om mig själv och hur jag fungerar. Vad som egentligen är viktigt, och hur man hanterar det. Att själva resan är målet.
Och här någonstans börjar den här krönikan kännas patetiskt pretentiös, men jag stänger av min inre bullshitvarningsklocka och fortsätter ett tag till.
Alltså, för mig finns inga ödesmatcher med Öster längre, inte efter kvalsegern mot Ljungby 1999. Åker vi ur allsvenskan på söndag så vet vi att det finns en Superetta därunder, och att det blir 30 matcher + cupen i nästa års serie. Drömmen krossas inte, nej ingenting krossas. Allting finns kvar. Det enda som försvinner är en bit av massmedias ändå minimala intresse för mitt charmigt äkta förortsgäng, en 10-11 miljoner i ÖIF:s omsättning, en och annan spelare och säkert en och annan medgångssupporter.
Och sure, det är tråkigt – men inte värre för mig än när Tom Petty eller någon annan favoritartist släpper en riktigt trist skiva och att man under några dagar suckandes undrar om slutet är nått nu. För sen gör man ju det bästa av situationen, hittar något favoritspår och/eller några bra textrader i det som från början kändes sunkigt och väntar sedan på nästa stordåd.
Det viktiga med Öster – stoltheten över klubbmärkets historia och de rödblå färgerna, min egenupplevda historia med laget genom åren och mina medsupportrar i och utanför East Front – kan inte Bajen ta ifrån mig på söndag, hur mycket de än må försöka.
Öster har alltså mitt stöd och min kärlek även om det skulle bli Superettan 2007. Det finns givetvis saker som gjorts galet i föreningen under 2006 som alla andra år, och jag lär gnälla och debattera över dem och vem som bär ansvaret i kommande krönikor framöver.
Men just nu ser jag fram emot att få avsluta den här skitsäsongen. För oavsett utgång, är jag lycklig till slut ändå.
