Stockholms Stadion, och ännu en ödesmatch. Av någon anledning tycks den olympiska reliken förfölja oss så fort det drar ihop sig till viktiga matcher. Mitt mest positiva minne därifrån härrör sig till 2002 – när bilden till höger togs ett stenkast därifrån på Östra Station – och den sanslösa 30:e omgången i Superettan då Öster kämpade ner Café Opera med 2-0 och tog en direktplats i Allsvenskan. Mitt mest negativa minne därifrån kommer från sista omgången i Allsvenskan 2003 då ett SM-segrande DIF hämnades kvalkaratesparkar mot Tor André Olsson och annat Österflyt på 90-talet genom att defilera hem en 5-2 seger – och sparka ut oss från högsta serien igen.
Sättet vi åkte ut på 2003 var något av det grymmaste jag varit med om. Vi tar ledningen med 0-1 och hinner börja hoppas, innan Djurgården joggar igång och manglar in fem mål inför en jublande hemmapublik. Medan hela Stadion firade SM-guld med konfetti och fyrverkier efter slutsignalen lommade Österspelarna och en tillrest skara rödblå supporters ut från arenan med Superettan och mörker i sikte. Ett av mina värsta Österminnen.
2006 – tre år senare är det dags igen med lite annorlunda förutsättningar. För det första är det inte slutomgången – det definitiva – vi snackar om. Sen är Djurgården inte klara mästare, de facto så spelar de i år som ett ganska instabilt mittenlag med vissa korta formtoppar, men också genomklappningar. Utöver det så har Öster en positiv trend (i greverns tid) och har vägrat förlora fyra matcher i rad nu. Oavgjort borta mot Elfsborg samt hemmasegern mot Malmö FF tyder på att det finns tillräckligt med kvalitéer för att störa och ta poäng från alla lag i serien.
Matchen i våras mot Djurgården på Värendsvallen vill vi dock helst glömma, och är väl mest känd som målvaktskomedin i värsta buskisstil: Först fick Stringheim migrän några minuter innan matchstart. Veselovsky kommer in, släpper först in ett skitmål och sedan ett skitmål till innan han skadar sig (dessutom i samband med målet). In kommer Robin Malmqvist som i inledningen av matchen suttit på läktaren, men blixtinkallats iochmed Stringheims migrän… 3-0 slutade det i blårändernas favör, och det var vid den tiden man började inse att det skulle bli en asjobbig jävla säsong igen.
Orden stockar sig på tangentbordet, det är ett märkligt och viktigt läge och många med mig är nervösa idag. Låt oss inte försöka äga matchen, låt oss inte försöka spela fin fotboll, låt oss bara ta poäng. Och allt är underbart. Nästan lika underbart som det Stadion och Östra(!) Station kunde erbjuda oss 2002.
Kriget förtsätter. Alltid rödblått, alltid rätt. Utom när det gäller Örgryte och Helsingborg förstås.
