Så har man fått åka till Göteborg och vägrat förlora igen, ja ni är säkert redan medvetna om den osannolika statistiken mot de goa gubbarna i feskelagen i årets allsvenska så jag spar er detaljerna. Hursomhelst märks det att säsongen lider mot ett kvalfyllt slut då man finner sig själv vara lika fokuserad på sina bottenkonkurrenters matcher som den man beskådar.
Häckens och Örgrytes förluster räddar det faktum att Öster var ganska tama idag. Man kunde dock märka stabilitet bakåt vilket är viktigt inför avslutningen, GAIS tilläts inte skapa mycket utöver målet som var en sån där osannolikt vacker frispark som Zavadil aldrig verkar få chansen att slå in i årets allsvenska.
Men han fick i alla fall sätta en straff. Och jävlar vad nervös jag var innan bollen satt i maskorna.
Nä, jag vet inte egentligen vad man ska skriva om matchen, den gick av stapeln, vi presterade inte så bra som vi borde (igen), våra konkurrenter presterade inte heller (igen) och vi fick en massa spelare avstängda (igen). Vasilj (fullgod vikarie för Bild idag), Bennet och Borg är samtliga borta i den viktiga hemmamatchen mot Malmö på onsdag. Främst anfallsmässigt känns alternativen få, och jag anar att Ingemar Teever kommer att få göra 90 hårda minuter ensam på topp mot di blåe.
En kort kommentar till Freddy Borgs utvisning efter att ha varit på en grönsvart efter en situation; javisst GAIS-spelaren överdriver kraftigt – men vad håller karln på med? Vi hade världens chans att ta ledningen i matchen, GAIS var bara 10 man och försökte säkra men istället för att utmana sin gubbe i spelet fotboll väljer Borg en annan strategi. Gör om, gör rätt. Någon jävla gång, tack.
Det är på något sätt alltid lite märkligt att komma till en GAIS-match. Det är samma gamla Ullevi som man sett tusen gånger, samma hårdrockskampsånger med kuliss från 80-talet, samma grönsvarta fans med samma ramsor och samma galna speaker med misstänkt dampsjukdom i generna. Tillsammans med EF-resan upp med mycket skönt Österfolk i alla åldrar så blev retrokänslan total; det var EF old school style med lika delar värme som iskall ironi.
Ganska exakt som den dokumentär om det amerikanska punkrockbandet Ramones som jag just skådat på SVT. Ett skönt band med spretiga karaktärer (medan de levde, endast en av orginalmedlemmarna är kvar i livet) men med ett tydigt commitment att aldrig svika sin publik och att bandet alltid är viktigast. Inte så lite likt EF där fast åt andra sidan…ja ni fattar kanske vad jag menar.
Slut med metaforer och liknelser nu, vi ska köra över Malmö på onsdag. Jag vet inte hur, jag vet inte med vad och jag vet inte vad som händer efteråt. Men nu måste trepoängaren komma, den som förändrar allting, som ger oss ett psykologiskt övertag på våra bottenkonkurrenter.
Det kan bli en klassisk avslutning på den här allsvenskan. Festen lever. God natt.
