Matchuret stod på 93 minuter och mer därtill. Jonas Eriksson, matchens domare, lyckades på något märkligt sätt hitta en halv minut till i matchen lika enkelt som han gav det storskånska laget den frispark som betydde 1-1. Men nu stod det 2-1 till den småländska kämpaglöden och viljan efter att kämpen men bänknötaren Daniel Svensson tagit sig in från mittfältet för att nicka ett tjeckiskt mästarinlägg av Pave Zavadil i mål. Eriksson suckar till sist lätt, tänker att det vore gott med en nattmacka och en pilsner på hotellet ikväll, tittar på klockan, sätter pipan till munnen…
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!
Jag har väl aldrig varit med om maken. Jo det har jag, men det känns som tusen år sen.
På forumet häromdagen konstaterades det att på Östers fyra senaste allsvenska säsonger (1997, 1998, 2003 och 2006) hade vi inför dagens omgång endast fått uppleva sju(!) hemmasegrar. Tar man endast de tre senaste sjunker antalet drastiskt till fyra. Det får en att tänka efter lite, eller hur? Har vi inte sågat vår publik jäms med fotknölarna, bittert talat om surbuks-Växjö och förbannat gnället på Öppna Sitt?
Idag ska vi göra tvärtom.
Malmö brukar vara med mycket folk i Växjö, många av dem är äldre som minns forna tiders debacle på 70- och 80-talen då det var Stig Svensson v/s Eric Persson. Småländskt sparsamt bondförnuft mot skånskt stortravande dito. Sydeuropeiskt lir mot brittisk kamp. Jag såg en del av den kategorin i paus, de stod och kliade sig tankfullt i skäggen och undrade säkert vad som hänt med det givna guldlaget. Bara 1-1 efter 45 minuter mot Öster – en skugga av sin dåtid.
På Södra Stå fanns en Malmöklack som gjorde sitt bästa. Men efter Backman/Teevers chockstart och 1-0 fick guljackorna lämna sina fina platser längst upp i klacken och trava ner på löparbanorna framför. Sången mattades allt eftersom, och man verkade inte ens nöjda när Malmö kvitterade nära slutet på första. Bara seger verkade räknas. Allt eftersom matchen gick kunde man från huvudläktaren lite häpet konstatera att EF – med fantasi och variation – tog över fullständigt. Och att vi som satt på huvudläktaren och tidigare kämpat för att få igång en och annan Öster klapp-klapp-klapp ramsa nu fick uppleva att mängder av olika personer, från olika håll, eldade på såväl sina bänkgrannar som killarna på planen.
Tamejfan hellre den här typen av publik med bara 4400 personer än 11000 medgångssupportrar. Jag fick gåshud. På huvudläktaren. Som sagt, det känns som tusen år sen. Och då har jag inte ens börjat snacka om matchen än. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Men okej. Och vi tar matchen i presens, för det känns som jag fortfarande är fullt inne i den.
Vi får ett tidigt ledningsmål, och det är ett av säsongens finaste spel som öppnar för det. Klapp-klapp spel på mittfältet, och en genialisk passning till Backman som går på skott (ett ganska tamt sådant om vi ska vara ärliga). Men Malmö målvakten fipplar, Teever får chansen och bredsidar dit den enkelt men underbart.
Här finner vi oss nu i en ovan situation. Istället för att släppa in ett mål tidigt leder vi nu matchen tidigt. Tuppkammarna står rakt upp på Österspelarna, och även om jag högljutt har flera synpunkter på att vi faller ner väl lågt med våra två mid-defense (Wibrån/Gustafson) så tillåter vi inte Malmö att skapa mycket.
Men Jonas Eriksson – dagens domare – går på en Malmöfilmning, hittar en frispark, och via Robins händer och ribba blir det till en kvittering. Inte helt orättvist sett till spelövertaget Malmö hade vid det här tillfället, men ändå. Typiskt.
I andra halvlek stormar Malmö i fem minuter innan man mer eller mindre tycks ge upp. Erkänt duktiga spelare som Yksel Osmanovski är totalt osynliga, allt av värde som Malmö skapar ligger Emil Hallfredsson bakom. Istället tar Öster över mer och mer, och när ett nytt ledningsmål kommer så är det faktiskt logiskt. Ett galant inlägg av Zavadil till vår gubben-i-lådan specialist Daniel Svensson sänker Malmö, i det magiska skenet från elljuset ackompanjerat av ett småländskt avgrundsvrål får jag känslan av att jag just upplevt en religiös uppenbarelse.
Nä – jag vägrar att gå in på individuella prestationer idag, för det här var en lagseger. Spelarna jobbade för varann på ett fantastiskt sätt, och äntligen gav det utdelning. Men okej då. Fredrik Bild är fantastisk ikväll – jag hade gett honom sex stjärnor i Trophy om det bara gick – och Zavadil är en evighetsmaskin med gigantiska lungor och inlägg av guds nåde. Men som sagt, hela laget stod upp på ett sätt som fick de allra suraste gubbarna runt arenan att bli högröda i ansiktet av lika delar glädje och spänning, att knyta sina nävar och säga "jag har inte sett Öster kämpa så här sedan 90-talet".
Värendsvallen vann tillbaka lite av sin heder igår, men laget fick tre oerhört viktiga poäng och det är det som räknas.
Hela vägen nu, Öster.
