Östersupportrar, förenen eder, ett budskap skola nå edra öron. Jag har slut på floskler, det här är min sista:
Draken lyfter i motvind.
Men nu har vi rent ut sagt sån jävla motvind att drakjäveln sliter sig och ser ut att flyga bort till ett land som kallas Superettan.
Om Shakespeare levt och verkat i vår tid och i vår stad hade han inte sagt att det var något ruttet i den danska staten. Han hade sagt att det är något ruttet på Värendsvallen, och att han inte var jävel till att lista ut vad det var.
Första halvlek var en enda lång tortyr. Superettatempo och en inställning hos rödblått som allvarligt skvallrar om situationen. Blytyngderna fanns på axlarna från början, så pass mycket att ingen rödblå orkade hoppa upp och nickmarkera vid Gefles ledningsmål och som om inte det vore nog så hängde de i klasar på Robin Malmqvists axlar när Hovmantorps Patrik Karlsson skruvade in en frispark med vänstern.
Inte nog med att vi ska förlora matcherna, vi ska förlora dem på absolut jävla värsta sättet också.
Teever kom in i andra, liksom Tyler. En est och en kanadick ersatte en skåning och en angolan. Det hände saker direkt, Tyler matade in fina crossbollar i en offensiven men hans matchoträning lyste igenom i defensiven. Teever hade bestämt sig för att kasta av sig all sin ångest och malde stenhårt mot Gefles betongförsvar, ett mål blev resultatet och i en underbar perfekt värld hade det varit segermålet.
Om nu inte någon av Zavadils frisparkar fått gå in förstås.
För där har vi egentligen hela säsongen i ett nötskal, varje misstag vi gör blir till vinstmål för motståndarna och varje bra sak vi gör blir till en ribbträff. Och gör vi nån gång mål så är det bara ett sorgligt konstaterande att visst, visst kan vi göra mål men det betyder ändå ingenting för motståndarna gör hela tiden ett eller flera mer.
Innan matchen läste jag intervjun med Fredrik Bild i Sportbladet där han menade att "vi ska inte åka ut, vi har för bra lag för det". Det hjälper inte. Något är fel. Och lyckas vi inte bryta den trenden nu så tar vi med oss den ner i Superettan och blir ett nytt Örebro eller Norrköping där det inte hjälper hur många Bruno Amadeu och riskkapitalbolagspengar vi kastar in i potten – vi blir kvar ändå.
Jag hörde och såg Norra Stå efter matchen, jag såg de nedböjda huvudena liksom de blottade struparna fyllda med skrik av frustration. Den synen ackompanjerad av huvudläktarens bistra mummel gjorde mig väldigt illa till mods. Det har börjat. Tålamodet är slut. En förlust i Smålandsderbyt nästa omgång och Östers IF är i rejält blåsväder. Och det blåsvädret kommer föreningen sannerligen att märka av.
För vi kan inte jämföra med 2003. Då hade vi inga resurser, vi hade därmed inget lag, vi hade egentligen ingenting. Vi visste dessutom om det. 2006 har vi fått spelare med meriter som vi inte haft sedan vår bästa tid i Allsvenskan – men inget hjälper. Laget fungerar inte. En eller flera beståndsdelar fattas, och det handlar i mitt tycke inte om spelarmaterialet. 2003 tvingades Jevgenij Kouznetsov att avgå efter att det uppdagats misstro hos spelarna, och Leif Widén fick den otacksamma uppgiften att leda ett sargat lag näst sist i mål och samtidigt förbereda dem för Superettan igen. Vi säger att samma sak inte ska hända, men handet på hjärtat – kan någon se Lasse Jacobsson leda laget upp från Superettan igen?
Ingen skugga faller heller över Gefle IF. De åkte hit med en matchbild klar och inpräntad i spelarna, med tålamod i blick och schysst strid som vapen. Det är fan inte vackert att se deras variant av K*F:s grisfotboll men som lag betraktat spöade de skiten ur oss med hästlängder. Och det var nog det jobbigaste av allt, för vad säger det om återstoden av serien?
Okej, även om det nu skulle vara så att det är kört så är det ingen mening att lägga sig ner och dö. Det kommer nya matcher. Det kommer nya tider. Och är man supporter till ett lag som Östers IF så lär man sig att bita ihop käkarna så tänderna flyttar sig. Så är det.
Men att man aldrig, aldrig någonsin ska få känna att den här säsongen, den var väl inte sådär jättebra men helt okej, vi gjorde vad som förväntades av oss. Alltid dessa slitningar mellan hopp och förtvivlan, alltid uppåt eller neråt, ständiga omstarter.
Kan någon ge oss det Öster vi förtjänar?
