Sure, man borde vara van vid förnedringar vid det här laget – men frågan är om inte den här var den värsta utav dem alla. Förlust med 3-0 i Smålandsderbyt borta mot Kalmar FF, och alla chanser att nå en stabil plats ovanför de två nedstidningsplatserna och kvalplatsen får nu ses som ytterst minimala. För hur hämtar man sig från något sånt här som supporter och spelare? Hur går man vidare? Hur klarar man att rycka på axlarna och säga "det var väl inget" för att sedan gå in och stötta/köra för fullt i nästa match? Ikväll/natt har jag inget bra svar på detta.
Innan jag gräver ner mig fullkomligt i vår olycka och sprider negativa vibrationer omkring mig (ni som förväntar er positivt mumbo-jumbo i stil med "det är 24 poäng kvar att spela om" kan nog ändå sluta läsa nu) så vill jag börja med en hyllning.
Hyllningen till Sveriges skönaste supportrar.
För det är från EF jag finner styrkan att stå ut med mig själv i det avseendet att jag kan förstå varför jag offrar några hundralappar på en ändå förmodad förstörd måndagskväll. Jag menar tänk att tvingas stå ut med antingen ett gäng dönickar som deppar ikapp hela hemvägen eller ett gäng testosteronstinna alfahannar utan hjärna. Men EF är ingetdera. EF är satir, EF är ironi, EF är humor. Jag hade aldrig orkat bära mitt supporterskap till Öster i såna här tider utan er. Så – nu var det sagt.
Nu går vi raskt vidare. Öster inleder matchen lovande med ett ganska fyndigt spel som ger Kalmar huvudbry några gånger. Men just som vi börjar hoppas på en positiv första halvlek gör Kalmar 1-0 på en fast situation som stinker Östersyndromet; ja ni vet – noll markering, noll koll, noll flyt.
Och där har vi det.
Resten är mestadels bedrövligt. Vi skapar några halvchanser – ett skott här, ett halvt friläge där – men inget känns riktigt bra och hoppet försvann lika snabbt som Kalmar FF:s speaker var snabba att skjuta fram sin fantastiskt fåniga sponsring av hörnor. Jag försökte via tankeöverföring få spelarna att skjuta ofta och högt på den fryntlige Wastå då sannolikheten för att han: A. lättar från marken och B. når upp till ribbans underkant samtidigt torde vara allra, allra minst. Men ingen lyssnar, kanske förblindade av erfarenheten från den hånflinande norra ribban på Värendsvallen som stal två mål från oss i Geflematchen. Vad vet jag.
Kalmar sopar oss av banan med 3-0, och vi har inte skuggan av en chans. Det gör ont. Vid det här laget borde det varit annorlunda, vi borde ha hämtat oss från de senaste årens förnedringar, vi borde åtminstone gett dem en match, vi borde åtminstone visa någonstans att det är ett derby vi snackar om. Ett derby som man inte tar så jävla lätt på att förlora. Av detta märktes inget – på spelarna. På läktarna däremot led folk svårt, och genomklappningen av klacken efter tre mål mot noll är lika förståelig som självklar. Likaså att det börjar spridas burop, visslingar och allmänna krav på avgång av en viss tränare.
Efter matchen, då det var riktigt låg stämning på läktarplats kommer Peter Wibrån fram. Som han gjort så många gånger förr. Peter ville prata med de krafter som nu högt vädrade sin frustration och sina avgångskrav för alla som ville höra på, få skaran att inse att någon 12:e spelare är man inte om man motarbetar laget. Snarare en 12:e spelare för motståndarna. Och jag förstår ju honom, självklart – men som läget är nu och med tanke på vilken match det handlade om så får han och alla andra banne mig förstå supportrarna också.
Men kära lilla Zingo, säger någon nu. Du skryter ju med de där Östersupportrarna i krönika efter krönika, vad är det då som gör de så speciella?
Jo det ska jag tala om.
I vilket annat lag som helst i Allsvenskan – ja iallafall bland de lag som har en aktivt följande supporterskara kring laget – hade situationen varit ännu värre vid det här laget. Hur tror ni Malmös fans reagerat om laget legat sist i Allsvenskan? Helsingborgs? Göteborgs? Kalmars? GAIS? Och hur stockholmslagens fans reagerar på nerflyttningsplatser vet ni som följde AIK:s nedflyttning ur högsta serien 2004.
Det där är liksom priset man får betala för aktiva supportrar. För lägger gräsrötter ner pengar, själ och hjärta i Östers IF så vill man se ett resultat också. Och speciellt när målsättningen från styrelsen varit "en allsvensk säsong med mersmak"; då blir det här vi nu upplever till ett totalfiasko, ett drastiskt misslyckande – ja skriv det som ni vill. Det innebär inte att man inte älskar föreningen, för det kan alla skriva upp att det gör tillochmed de supportrar som nu högljutt kräver Lasse Jacobssons omedelbara avgång.
Jag tror de flesta nu förlikar sig med tanken att det blir Superettan igen nästa år. Men – vi kommer att ta upp titeln om Smålands Stolthet med Kalmar FF återigen om något eller några år. Ja, på planen alltså. Där erkänner jag villigt att de rödvita är ett bättre fotbollslag än vad vi är just nu.
Men även om Kalmarhjärtan är goa och varma nu ikväll och natt så vet de likaväl som vi att lika klassiska, lika framgångsrika och lika vackra som Östers IF – kvartersgänget från Växjö – blir de aldrig. De är ett Örebro eller ett Sundsvall, ett lag som folk i allmänhet kan ha och mista i Allsvenskan. Ett lag som är kompetent och nått sin rättmätiga plats, men som inte tillför något stort och aldrig kommer att vinna något stort.
Det är spekulationen. Och jag har ett helt liv att vänta tills den slår in.
