Mycket sifferkombinationer blir det. 4-5-1 eller 4-4-1-1 när det skulle varit 4-4-2. Hur fem män på mittfältet (där åtminstone fyra normalt är klasspelare) kan agera likt en hönsgård i vild anarki i första halvlek är ingen gåta, det är i mitt tycke en kombination av märklig coachning och en slags revival av den osäkerhet vi såg i laget i våras. Efter att Öster i andra halvlek återgått till 4-4-2 kände vi igen laget från de tre matcherna innan, men då var det 60 minuter för sent. Känns tämligen onödigt att bara spela fotboll en halvtimme när vi normalt ska ha 90 minuter på oss.
Emin Nouri, Marco Da Silva, Fredrik Gustafson, Fredrik Bild
Pavel Zavadil, Mario Vasilj, Helgi Daniélsson, Yamba Asha
Paulo José Figueiredo
Teafore Bennett
Kulmen av ironin över laborationen med ett nytt spelsystem (när vi borde efterfråga trygghet, trygghet, trygghet – ska jag skriva det en gång till? – trygghet) var när Bennett väl kom loss i en djupledslöpningar och 170 cm Figge – väl medveten om var han skulle vara som släpande forward – skulle möta Bennets inlägg samtidigt som han skulle fajtas i nickdueller mot Tomas Zvirgzdauskas…
I andra halvlek tar eländet slut när Jacobsson tar in Teever och övergår till den uppställning och de positioner som besegrade Halmstad med 3-1 föregående match. Genast skapar Öster ett tryck som inte tidigare skådats i matchen, den urusle domaren Ukalovic missar en given straff och Asha skjuter ett underbart skruvat lobbskott i stolpen – med högern. Men roligare än så blev det alltså inte.
East Front höll annars normal East Front-klass på bortaplan, det vill säga mycket bra (förutom tre element på den östra av de två läktarna, men det tar vi inte här) och kanske bör de allt mer högljudda kritikerna till supporterföreningen börja inse att Norra Stå på Värendsvallen är som att skrika in i ett vaakum, inringat av glosögt stirrande och moltysta människor som eventuellt kan tänka sig att börja klappa när Öster leder med 3-1 och det är 10 minuter kvar av matchen.
I övrigt glömmer vi matchen och tar med oss det positiva, som vanligt bla bla bla bla. Men det värsta är att vi inte har råd med så mycket mer av den här varan, så kan vi allra ödmjukast få be om trygghet och mindre laborationer resten av säsongen, tack så hemskt mycket. Tiden rinner ut, eller som Tom Petty beskriver det i utmärkte ”Flrting with time” från nya plattan ”Highway Companion”:
Should be more to learn from this.
Can’t say I know what it is.
No difference between a hit or miss, its true.
I have done all I can do.
Now its up to you.
Flirting with time,
