Jag har personligen aldrig sett mig som sådär jättesvensk. Det svenskaste jag någonsin gjort är förmodligen att som 22-åring en magisk sommar för 12 år sedan slita ner en blågul väggflagga från ett hus och ivrigt vifta med den i fontänen nere vid Teaterparken. Då hade Sverige vunnit VM-brons i fotboll. Frågan är om ens en VM-final med Sverige i skulle få mig att göra samma sak igen.
Kanske har jag tappat lite av mina känslor för Sverige. Jag vet inte. De två nationaldagsfiranden som vi hittills upplevt har man liksom tänkt ”jaha, vad ska vi göra nu då?”. Förra året åkte vi ner till Museiparken i Växjö och det var ju trevligt och så där, kul för barnen om inte annat. I år åkte vi ut till Hissö – till en plats där jag själv brukade bada och leka som barn – och gick på upptäcksfärd i den fantastiska lövskogen och fikade sedan på en sten några centimeter från Helgasjön. Vi var alldeles själva. Nästan så man börjar förstå våra tyska och danska turisters närmast fanatiska önskan om att hitta just den där platsen, just det där stället där man är alldeles, alldeles själv. Det känns liksom som om det skapats just för oss, just då.
Det är Växjö, Småland och Sverige för mig, och det är bra så. Men några flaggor viftar jag inte med.
Vad brukar vi fira i Sverige egentligen, eller egentligen, vad har vi att fira? Nationaldagen är ett nytt påfund, det vet vi. Vi har ju firat att Gustav Vasa blev kung… och det var ju just en snygg kung, i alla fall om man ser vad han åsamkade på våra breddgrader. Det är en underskön ironi i Växjös historia att ett av korsen på domkyrkans torn inte är ett kors – utan ett armborst, symboliserandes Dackefejden. Nils Dacke kämpade ibland annat skogarna kring vår stad för böndernas rätt att få välja själva vilka man ville handla med samt att undgå bli ruinerad på skatter till Gustav Vasas fogdar. Efter en envis kamp gav Vasa upp, skrev fredsfördrag och lämnade Småland till Dacke ett tag. Sedan lönnmördades Dacke, hans närmaste män och de som stöttat fejden och kungen tog tillbaka Småland.
Just en fin kung att fira.
Karl den XII vågar ingen fira längre, för då är man rasist. Och visst, jag förstår att man firar honom i de kretsarna. Han var väl bra på det sättet att han hade åtminstone inte ihjäl några svenskar; det var ryssar, tyskar och danskar… Och utan att vara en expert på vår kungahistoria så märkte väl vi svenskar knappt av honom överhuvudtaget då han knappt aldrig fanns i landet.
Tro nu för den sakens skull att jag inte gillar Sverige. För det gör jag. Så där lite lagom, som man ska gilla det.
En vanlig fråga nuförtiden är ”Henke eller Zlatan?”. Och då menas underförstått att antingen ska man välja det svenska, lagom, hårt arbetande, vältaliga, socialdemokratiskt anpassade (Henke) eller det osvenska, olagom, dryga, kaxiga, Rosengårdifierade (Zlatan).
Utan att egentligen bry mig så tror jag att jag väljer Zlatan, bara för att jävlas. Precis som Zlatan själv skulle gjort.
Det svenska landslaget och ett VM är kul att se på, men jag kommer njuta precis lika mycket av t.ex. Hollands och Portugals fotbollskonster, eller när någon ung kaxig polack eller schweizare slår igenom och över några kvalmatcher blir fotbollsvärldens nya kelgris. Det är fotbollen jag älskar på allvar och inte landslaget. Landslaget skulle bli oändligt mycket större för mig om det fanns några Österspelare i det, då skulle jag kunna känna en stor stolthet på ett helt annat sätt. Det är faktiskt så.
Nu blir VM mer en kul grej, ett eldorado med fotboll på yppersta toppnivå i några veckor som man kan njuta av som den fotbollsälskare man alltså är. Sen, när VM är slut – då börjar allvaret.
Då ska Öster hänga kvar i Allsvenskan
