Sista matchen innan uppehållet och därmed sista chansen till viss upprättelse för våra undermåliga resultat på sistone. Vi tog den inte. Chansen alltså. Efter 12 minuter och två mål i baken efter tveksamma målvaktsingripanden av inhoppande Veselovsky var det tack och godnatt. För den här gången.
Mirakel har hänt förr, det vet vi. 2002 nådde vi allsvenskan tack vare en formidabel upphämtning de sista handfullen matcher, och 2003 (i allsvenskan) var vi någon poäng från kvalet trots undermåligt spel under större delen av säsongen. Det måste helt klart till något liknande flyt i år, men det ska faktiskt inte vara helt omöjligt. För trots att jag kanske borde såga laget jäms med fotknölarna efter 0-3 mot Djurgården (och 0-2 då efter 12 minuter) och säga att chansen att hänga kvar har försvunnit så går det faktiskt inte.
Mer om det senare, nu snackar vi söndagens match istället. Öster ställde upp med följande lag (med ett målvakts- och vänsterbacksbyte i absolut sista sekunden då Stringheim och Nouri råkat ut för magsjuka):
Robert Veselovsky
Peter Wibrån, Marco Da Silva, Fredrik Bild, Erik Tengroth
Martin Claesson, Fredrik Gustafson, Tomas Backman
John Pelu, Ingemar Teever, Freddy Borg
Öster startade matchen piggt mot ett rätt reservbetonat Djurgården. Det var mycket rörlighet i alla lagdelar, och det var ingen tvekan om att laget ville samla in tre poäng och var grymt taggade. Dif pressades tillbaka och fick enbart ägna sig åt försvarsspel.
Då hände det. Som vanligt höll jag på att säga.
Tobias Hysén tog sig fram på vänsterkanten i Difs första framstöt i matchen, Wibrån kom på efterhand men pressade Hysén så pass till vida att skottet höll knapp styrfart. Enkelt för Veselovsky, tänkte man – men bollen studsade upp mitt framför nävarna på slovaken och hoppade istället lika retfullt enkelt in i mål. Man trodde faktiskt inte sina ögon. En ny tavla av Veselovsky när det bara är två matcher sedan hans fumlighet kostade oss en poäng (minst) i Gävle. Låt så vara att han blev blixtinkallad iochmed Stringheims sjukdom men ändå.
Och inte nog med det.
Bara fem minuter senare kom Dif i en andra framstöt efter att Öster liksom i inledningen haft både boll och kommando i matchen. Man fick iväg ett skott rakt på mål i lagom saklig takt, som Veselovsky tappade till Jones Kusi Asare som därmed bara har att dunka in bollen i nät. Dessutom passade djurgårdaren på att sänka vår olycklige slovakiska målvakt som därmed drog på sig en lindring hjärnskakning. Robin Malmqvist, som fem minuter innan match sågs civilklädd på väg in på Öppna Sitt fick hoppa in istället…
Jahapp.
Sen är matchen körd. Öster försökte och försökte, men Dif insåg med rätta att mycket mer flyt än så här får man nog inte i en bortamatch, försvarade sig framgångsrikt osh stack bara då och då upp med begränsat antal folk i offensiven. Det tredje målet i matchen kom sedan på en markeringsmiss av Da Silva som var riktigt ovanligt bedrövlig i den här matchen; Kusi Asare visade en närmast kuslig effektivitet när han till synes enkelt placerade bollen jämte Malmqvist.
Vi hade sedan några chanser att utjämna med Freddy Borg och John Pelu som främsta vapen, men de tilltänkta spetsarna har fortfarande inte slipats till. Teever gjorde en bra insats i början av matchen, kom rätt och ofta in i boxen men inläggen var antingen för långa eller för korta. Ska det vara så svårt att pricka en estnisk skalle?
I andra halvlek fick vi äntligen se Tyler Hughes spela A-lagsfotboll igen på Tengroths bekostnad. Tylers inställning och vilja är alltid en njutning för ett rödsprängt blått Österöga, men i övrigt hände inget värt att rapportera om. Borg och Teever mattades av betänkligt, och vi klarade helt inte av att bryta igenom ett tätt Dif-försvar.
Varför kan jag då inte såga laget? Jag menar hallå, 5 poäng innan VM-uppehållet, insläppta mål i parti och minut, en slovakisk målvakt som verkar vara urtypen för förvirring på planen och noll effektivitet framåt. Det borde ju inte finnas något hopp överhuvudtaget. Men jag tycker faktiskt det. Båda de senaste matcherna mot Kalmar FF och Djurgården har varit ett fall framåt spelmässigt för Öster, inte minst genom att Fredrik Gustafson förstärkt mittfältet. Med Helgi Daniélsson och Tyler Hughes tillbaka skadefria och i god form efter VM kommer det säkerligen att bli ännu bättre.
Men vi saknar fortfarande spetskompetens framåt, så här kan jag möjligtvis ta fram sågen. Samtliga anfallare är som jag ser det underkända. Man kan skylla på en massa saker varför anfallare inte gör mål och en av de roligare är spelsystemet. "Hade vi bara spelat 4-4-2 hade anfallarna varit så mycket bättre" är ett vanligt konstaterande i forumet. Jag tror tyvärr inte det. Vi öste inte in mål direkt förra året i Superettan, och den tänkta spetsen Ingemar Teever har inte levererat. Motståndarbackarna finns nära sin gubbe oavsett vilket system man spelar, och den behövliga timingen i nickar och i straffområdesspelet är densamma.
Det är i anfallet vi måste förstärka med ett meriterat nyförvärv. Och vi måste dessutom ha rejäl tur – att den här värvningen direkt anpassar sig till sina lagkamrater och hjälper till att lyfta laget. Hur ofta inträffar det med en så kallad sommarvärvning?
Knappast aldrig. Men det är det som krävs för att vi ska hänga kvar.
