Vi har varit det på spåren ett tag, och nu är det officiellt: Öster byter spelsystem från det 4-3-3 som otippat tog oss till Allsvenskan (men väl där haft svårt att fungera) till 4-4-2. Den första matchen för A-laget om man inte räknar bort laborerandet i första halvlek borta mot Helsingborg med det nya systemet blev i lördagens träningsmatch borta mot AIK; en match som slutade 0-0 trots stor Österdominans.
Enligt Lasse Jacobsson är det just VM-uppehållet som gjort en sådan här förändring möjlig, och det låter väldigt snyggt att säga det. Men faktum är att det nog inte spelat någon roll; hade Öster fortsatt sin kräftgång och blivit så pass enkelt utmanövrerade trots spelare i god form och trots att man inte ser någon märkbar skillnad i individuell skicklighet i de flesta andra lag vi mött – så hade laget tvingats till detta i alla fall. Nu när vi tagit oss till Allsvenskan är det väldigt många intressenter som inte vill att sejouren ska bli ettårig, och man kan kallt konstatera att långsiktiga strategier inte är så mycket värda om man riskerar att trilla ur.
Det som syns utåt nu är att Lasse och Nicklas tänkt om, att man analyserat matcherna och kommit fram till att vi är en gubbe kort på mitten och att vi inte kommer in med tillräckligt antal spelare i boxen i anfall. Låter väldigt enkelt, va? Men riktigt så enkelt är det nog inte. Även med ett spelsystemsskifte så kommer det fortfarande att krävas mycket rörelse hos alla spelare, det kommer fortfarande att krävas ett tätt försvarsspel och – kanske allra mest – att vi gör mål. Många mål.
Jag har varit inne på det tidigare. Tack vare vår bedrövliga vår har vi sämst målskillnad i Allsvenskan. Vi kan inte gneta oss kvar, det måste hända saker framåt – och det nu. Trots ett spelövertag i matchen mot AIK gjorde vi inga mål, och det är lite det som är kruxet. Vem ska leverera? Ingemar Teever var iväg på landslagsuppdrag i lördags men har varit (är?) sjuk och har inte lyckats få fram det där lilla extra han visade under försäsongen. Borg och Cederqvist kämpar på, river och sliter, men har bägge en bit kvar till att kallas notoriska allsvenska målskyttar. John Pelu? Ja kanske, fast även han har en hel del att bevisa på den positionen.
Ni hör säkert vart jag vill komma. Det är dags att börja spekulera i nästa Mister X, och bakom det där namnet ska inte finnas något annat än en dokumenterat notorisk målskytt på en nivå som med råge motsvarar Allsvenskan. Iochmed att 80% av alla andra bottenlag i Europa också letar efter samma spelartyp så är det lite ”nål-i-höstack” syndromet, men det sägs att Öster haft sina trådar ute under hela säsongen och skall därför klara sig undan de värsta panikförvärven. Dessutom: Allsvenskan är ett hyggligt skyltfönster trots sin dåliga status och ganska dåliga löner; spelarna vet att Sverige fått fram många duktiga fotbollsspelare och att agenter från större klubbar systematiskt bearbetar ligan.
Avslutningsvis: Jag har varit orolig ett längre tag nu. Anledningen är att jag tror att Lasse Jacobsson är en framtidstränare, och att han är väldigt bra för Öster på sikt. Varför då orolig? Jo, hittills har han visat en stor ovilja att ändra ”sitt” system, det 4-3-3 som han krigat för sedan han inledde sin tränarkarriär. Jag var lite orolig att systemet skulle vara större än laget, att han likt Zoran Lukic i ÖIS inte skulle klara att hantera att göra andra förändringar än att köpa nya spelare.
Därför var lördagens träningsmatch skön. Att få höra Jacobsson säga det själv på sin trygga kronobergska i en intervju i Radio Kronoberg: ”Näääeeee… jag å Nicklas har tittat på de å vi har kommit fram te…”.
Det var där någonstans jag blev riktigt lugn. Framåt, di röe jävlarna!
