Helsingborgs IF – Öster 4-0

Det är inte helt roligt att skriva den här matchrapporten/krönikan. Vi har hittills fått uppleva tre smärtsamma förluster på sex omgångar, men det här var den allra tyngsta. Vi stod pall i en halvlek och gjorde det riktigt hyggligt, men sen rasade allt samman. Ska vi hänga kvar i Allsvenskan så får ett sånt här kollektivt hjärnsläpp bara inte ske i en enda match till innan VM, så är det.

Öster inledde med följande startelva:

Någon kallade uppställningen 4-4-2 eftersom centern i tremannaanfallet – Pavel Zavadil – i första halvlek var nerdragen som en slags offensiv mittfältare. Det man kan konstatera efter att fått uppleva det experimentet är att det inte blev ett dugg bättre mot vad vi sett tidigare, varken defensivt som offensivt.

Öster började annars matchen faktiskt riktigt hyggligt. Man tog det säkra före det osäkra, lät ett då krampaktigt Helsingborg föra taktpinnen och försökte att vända fort när man fick chansen. Men om Zavadil tidigare blivit ”avskuren” ute på kanten så blev det faktiskt inte mycket bättre i den fria roll som flera – bland annat jag – efterlyst. Anledningarna är flera, jag kommer till det lite senare. Det man kunde konstatera i alla fall att vi blev nästan otäckt uddlösa och konstruktiviteten anfallsmässigt var lika med noll. En och annan ströboll hittade till tvåmannaanfallet Borg/PC som kämpade väl men… nej inte mycket mer än så.

Sen gör Helsingborg två mål innan paus. Kanske får Veselovsky ta på sig ettan, jag vet inte och det är totalt ointressant för resten av matchen kan slovaken vara nöjd med. Ni börjar fatta nu va. Tvåan precis innan slutsignalen för halvleken var mördande, dessutom ett riktigt snyggt anfall av HIF där vi inte är på tårna och därmed inte hänger med alls.

Andra halvlek är ett enda långt mörker, och även om Helsingborg var duktiga – klart den bästa fotbollen jag sett spelas i årets Allsvenska – så ska vi bara stå upp bättre. Jacobsson gick tillbaks till sitt mer renodlade 4-3-3 (jag kallar faktiskt inte första halvleks uppställning för 4-4-2), kastade ut två fysiska grovjobbare (PC och Borg) och kastade in en finlirare (Pelu) och en frusterad estländare (Teever). Det blev inte bättre, det blev sämre. Visst – Pelu är rolig att se när han sätter fart, och han skapade faktiskt Östers vassaste chans i matchen med ett bra skott i slutminuterna – men det räcker ju inte långt.

Det handlar ju om understöd, och det är just här lämnar matchrapporten rapportstadiet och blir till en krönika. Bara så vi vet var vi har varandra.

För så här är det – vårt mittfält höll inte måttet, och det berodde inte på Backman och Daniélsson – utan på vår lagkapten Peter Wibrån. Det här är som sagt inte lätt att skriva. Wibbe är en ikon för mig, en kämpe som varit med länge och alltid velat Östers väl i alla väder. En legend som så ofta kommit fram efter matcherna för några ord med supportrarna, och som uträttat så mycket fina saker i den rödblåa tröjan. Men klockan tickar. Och nu – sex matcher in i Allsvenskan – börjar jag misstänka att batterierna är slut och att det inte hjälper att byta dem.

Nu säger ni kanske att det är två mittfältare och nio spelare till på planen som också ska göra sitt jobb, och det är sant. Fotboll är en lagsport. Men ska man ha tre man på mittfältet (räkna som sagt inte in gårdagens första halvlek som ett fyrmannamittfält då Zavadil var i en fri roll) så blir det övertydligt när en inte hinner med. Är två steg efter. Två meter efter. Kämpar och sliter? Javisst. Viker aldrig ner sig? Nej, det är sant. Men hela tiden lite för mycket efter. Det känns inte bra.

Vi var ett gäng där på Olympias bortasektion igår som såg förra årets lagkapten Fredrik Gustafson vara bäst i Öster som mittback. Vi såg nödvändig hårdhet och snabbhet på fel plats. Vi behöver den kompetensen på mittfältet, för lagets skull. För det är på mittfältet vi tappar fart, det är där vi förlorar boll, det är där som motståndarna kommer igenom på allvar. Våra tre forwards blir därigenom avskurna och kommer på någon slags halvdistans, aldrig in riktigt i matchen. De enda bollar som dimper ner hos anfallarna är antingen kantbollar från ytterbackar eller höjdbollar, och då oftast direkt mot gubbe. Aldrig att vi får till ett djupledsspel, aldrig några stickare från de två uttalade lite mer offensiva mittfältarna. Alla mittfältare är istället fullt upptagna med att jaga spelare och hålla oss kvar i matchen.

Nej, givetvis är inte Wibrån ensam källan till allt ont, det förstår ni säkert. Andra halvlek kan hela laget bara glömma. Och kanske kan Wibrån övertyga mig och alla andra i kommande matcher, kanske kan man hitta en roll för honom där han fungerar bättre eller så kommer Duracellkaninen i honom igång igen med nödvändig snabbhet.

Sparka Lasse Jacobsson då? Nej. Han gör mycket bra saker, vågar pröva nya lite vägar utan att riva upp precis allt och börja om. Att pröva med Zavadil i fri roll framför mittfältet var till exempel helt rätt efter att ha sett den sista kvarten i ÖIS-matchen. Jag tycker därför vi ska gå igenom detta stålbad, för jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra i slutändan. Men det är några heliga kor som måste slaktas, och det kan faktiskt inte vänta tills efter VM. Det måste hända saker nu. Annars kommer det förtroende som vi supportrar och alla andra som står bakom föreningen känner att ganska snart mattas kraftigt.

Supportrar ja. En eloge ska delas ut till Östers supportrar på plats igår. Under första halvlek stod vi för mycket god allsvensk klass när laget inte gjorde det, hundratals supportrar fanns på plats i såväl klacken som på sittplatsläktarna och visade sitt stöd på ett ypperligt sätt.