Igår söndag klarade Öster av genrepet med knappt godkänt. En uddamålsförlust borta mot Kalmar där hemmalaget fick göra sitt mål på straff är väl i och för sig ingenting att gå i taket över, rent fotbollsmässigt – men jag skulle vilja ha lite mer offensivlusta inkört i laget. Man måste göra mål för att kunna vinna en match. Mitt tips till Lasse Jacobsson får bli att skippa träningen på försvarsspelet i Italien nu i veckan och träna anfall, anfall, anfall…
Rapporterna från Kalmar talar sitt tydliga språk. En rätt sömnig match med mycket ställningskrig och gruff på mittfältet, och där inga av lagens offensiva spelare kom riktigt till sin rätt. Givetvis är det positivt att Öster i mångt och mycket lyckades neutralisera Kalmar som ju ofattbart nog kom trea i Allsvenskan. Speciellt glädjande var unge högerbacken Erik Tengroths respektlösa insats på högerbacken trots att han ställdes mot Kalmars kanske roligaste spelare offensivt – Cesar Santin. Och det är också fint att vi hittat vårt optimala mittlås som jag ser det – Gustafson och Da Silva, och att den sistnämnde nu börjar likna sig själv betydligt mer än tidigare under försäsongen.
Ett tag skrek vi efter vänsterbackar och vi fick en Backman. Då kändes det som att han skulle spika platsen allsvenskan igenom. Men igår spelade han vänsterback i första halvlek, varefter Fredrik Bild tog över hans plats och Backman hamnade i anfallet. Ska den stackars norrlänningen få springa runt bland platserna även i Öster? Känns inte helt optimalt. Här får Jacobsson sedan än mer angenäma problem när Hughes kommer tillbaka fullt ut.
Igår satt jag och jobbade med spelardatabasen i nya hemsidan och slogs av hur många försvarare vi har i truppen nu när Gustafson är nerflyttad till mittback. Sämre är det ställt på andra håll. Daniel Svensson var enligt mina rapporter menlöst blek igår i första halvlek, och Daniélsson och Wibrån förmådde inte själva att skapa något offensivt utan var mest upptagna med att vara på rätt sida om bollen. Lösningen fixade Jacobsson i halvtid genom att plocka ner en dittills rätt osynlig Pavel Zavadil till mittfältet på Svenssons bekostnad, och genast blev det bättre – åtminstone framåt.
Anfallet kännetecknades främst av en hårt arbetande Cederqvist och det känns riktigt skönt att få skriva de orden. Teever hade en giftig nickskarv strax över, men var i övrigt ganska osynlig. Den gode estländaren är ju en spelartyp som behöver rätt bollar att jobba med, och när de i princip bara bestod av ganska menlösa inlägg som Kalmars fyrtorn sin vana trogen nickade bort så… ja vi förstår ju själva. Borg hoppade in och rörde om lite, enligt uppgift ser han mycket bättre ut än förra året och det är ju bra. Backman gjorde inte bort sig heller som vänsterforward i andra…
…men vad har hänt med Pelu?
Igår meddelades det att han tagit timeout. I två veckor ska han vara borta, träna på egen hand och försöka hitta glädjen med fotboll igen. Kanske finns det mer bakom, men man behöver väl inte vara någon Einstein för att förstå att den ökade konkurrensen och en jobbig skada på försäsongen tagit hårt på honom. Jag blir både orolig och ledsen, samtidigt som jag blir glad över att Öster lyssnar på sin spelare och ger honom chansen att komma tillbaka på sitt sätt.
Pelu sprang hela vägen rakt in i mitt hjärta förra året, det är en spelare med vilja, glimten i ögat och med den där lilla extra tekniken som får anhängare av teknisk fotboll (som undertecknad) att inte ge upp hoppet om Öster. Jag saknar honom redan. Skynda dig tillbaka, John. Vi är många som tror på dig. Som EF skanderade under förra året: ”Vem fan är Pelé? Vi har John Pelu…”
Slutsatsen blir att det känns som att försvaret är spikat – det håller, men att vi saknar en del rent anfallsmässigt för att få hål på ett gäng som Kalmar. Det måste slipas till i Italien. Vi hänger inte kvar i Allsvenskan med idel 0-0 matcher och uddamålsförluster.
Nu byter vi ämne. Publiktrycket är här, och är en solklar anledning till att riva bort ”Ingen reklam, tack” på era brevlådor. En lysande producerad reklamtidning som redan i skrivande stund hamnat i många hushåll i Kronobergs län, och som ska få samtliga länsbor att inse det vi redan vet – Öster är inte på dekis längre. Nu går det framåt. Det går inte blixtsnabbt, men stabilt framåt. 1999 och 2000 – de där mardrömsåren ni vet – så framstod det vi har idag som en näst intill ouppnåelig dröm. Minns att vi pratade om allsvenskan i ett 10-års perspektiv; ”…2010 så kanske, ja kanske kan vi vara tillbaka…”. Det gick ju snabbare än så. Klassiker inom svensk fotboll är svåra att helt bli av med.
Gårdagens genrepsmotståndare Kalmar FF är inga klassiker, men lika svåra att bli av med. Att den officiella supporterklubben trots åratal av hets vägrar släppa namnet ”Kånkelberrys” är faktiskt både kul och talande. Skulle kunna utveckla det där, men då hamnar vi på en humornivå som jag inte vill utsätta er för. Ni tackar mig säkert någon dag.
Humor och supporterklubbar, ja. IFK Göteborgs supporterklubb Änglarnas officiella hemsida dunkade in en krönika häromdagen om premiärmatchen. Mellan raderna – som bland annat handlar om älgar i Växjö centrum, mycket underhållande – så är krönikören livrädd för att återigen ställas mot en allsvensk nykomling och vem kan inte förstå detta efter debaclena mot förra årets nykomlingar i allmänhet och Assyriska i synnerhet?
Nä, de blåvita göteborgarna har inte haft det roligt i år. De goa gubbarna har istället för det sedvanliga haussandet av sitt lags förträffligheter mest fått tjöta om nån plånbok som visst ägdes av nån som hette Janne.
Allvarligt talat nu, jag önskar Göteborg all lycka och välgång i derbyna mot de andra makrillslagen; GAIS, Örgryte och Häcken. 3 + 3 + 3 + 3 + 3 + 3 = 18 poäng får de gärna ta där, det gör mig inte det allra minsta. Men därefter är det stopp på välvilligheten.
Det känns ändå skönt att förutse medias skriverier lite: ”…den allsvenska premiären för två klassiker i svensk fotboll, IFK Göteborg och Öster, slutade…”. Låter aningen bättre än t.ex.: ”…det klassiska laget Östers IF stod för motståndet när Väsby United hade hemmapremiär i näst högsta serien…”.
Trots att jag – liksom änglakrönikören (vitsigt ord där, änglakören – änglakrönikören) – är duktigt nervös inför premiären redan nu så vägrar jag bryta ihop. Säkert han också.
Alltid rödblått, alltid rätt.
