Efter några veckors stiltje tar vi på eastfront.net oss nu samman och publicerar en gästskribent som ni vana forumbesökare känner under signaturen Caldazar. Kommande veckor efter denna ska sedan aktiviteten återgå till det normala – är vår tanke. Men nu lämnar vi ordet till vår Andreas Andersson-lookalike…
Eftersom längtan efter veckobrev tycks stor och dessa ändå tycks lika avlägsna som en engagerad sittplatspublik i Växjö stad bestämde jag mig helt sonika för att göra något åt det hela (Alltså veckobrevskrivandet, sittplatspubliken har jag föga hopp om att kunna förändra).
Sitter för närvarande och pseudopluggar och försöker samla tankarna kring helgens upplevelser, något som inte alltid ter sig helt lätt.
En av mina personliga teorier har ytterligare stärkts genom helgens empiriska insamling ("Aha, vilka mer saker har du funnit som tyder på att Söder tänker göra karriär som kyrkosångare på allvar" tänker ni kanske då, men det inte det spåret jag tänkte följa upp denna gång, ledsen alla nyfikna). Istället är det kring det betydligt mindre kvällspressartade faktum att saker som flyter, alltså vätska, av någon konstig anledning har en negativ attityd gentemot min person. Jag anar rent av något konspiratioriskt.
Det hela började i samband med simskolan i 6-årsåldern. Vattnet var kallt och sved i ögonen, och den sadistiska simläraren tyckte aldrig att jag doppade mig tillräckligt – "hela håret måste blötas". Följden blev att våra vägar tog en divergerande kurs, och sedan har det bara fortsatt. Först i tredje eller fjärde klass lärde jag mig simma bättre än en sjunkande sten, och den som idag ger sig ut på simtur med mig får tålmodigt vänta in något som rör sig i vattnet likt en sengångare i träd(Och ungefär lika estetiskt tiltalande som thomassons tekniska bravader).
För att dra en mer nutida parallell till detta konfliktfyllda förhållande så märkte jag redan tidigt efter att jag började besöka fester och ställen med alkoholservering en tydlig tendens- de saker som någon av någon anledning hälldes ut hade en alldeles besynnerligt god förmåga att lyckas landa på mig.
Det hela kändes ungefär lika sannolikt som att Andreas Bild skulle ha satt mer än varannan frispark på mål, med den skillnaden att det första faktiskt verkade hända. Jaha, tänker ni, du gjorde dig säkert förtjänt av det, var du möjligen "retsam" innan vätskan siktade in sig på just dig? Tja, så var väl fallet någon gång måhända, men generellt var det snarare så att jag bad snällt om att det inte skulle verkställas. Som till exempel när en tydligt välförfriskad tjej står och svajar ett glas och jag snällt säger "snälla, se till och inte hälla ut ölen.." varpå hon svarar "nä, visst inte".
Behöver jag säga vad som inträffade ett par minuter senare?
Knappast.
Och att gå runt med ett par byxor som är dyngsura i nivån midja till knä är allt annat är störtskönt, för den som inte skulle ha upplevt detta själv. Skall du sen dessutom gå hem något febrig med femton minus i luften blir det sannerligen inte roligare.
Hur har detta med helgens händelser att göra då? Jo, en synnerligen irriterade dubbel inträffade; Först talar vi om fredagens tragiska incident, ni anar nog alla vad jag menar.
Nej, inte det där som handlade om några sura feskargubbar, utan om ölen som kastades över mig (givetvis, vad trodde ni? det där andra har vi ju lagt bakom oss för länge sen, eller hur?). En till klacken associerad yngre kvinna, vi kan av integritetsskäl kalla henne Lena, kommer och ber mig hjälpa henne med ett gäng överförfriskade kvastar.
Jag påpekar att hon nog klarar det lika bra själv, för att efter en stund se dem i glatt samspråk. Jag kan inte då låta bli att dra till med en kommentar om att betänka vad man gör med hbk:are – det kan ju trots allt skada andras uppfattning om vad man har sina lojaliteter i fotbollssammanhang.
Ja, efter att ha vänt på ryggen satt sen ölen där. Över hela ryggen. Kändes som en upprepning av EAC-upplevelsen – på det stora hela kul, men missöden störde helhetsintrycket… Som en match med bländande passningspel, där Paldan inte kan låta bli att göra en av sina patenterade passningar.
Efter en lugn helg på landet togs sedan tåget i riktning mot huvudstaden, och i samma stund som jag begrundar det faktum att det känns osannolikt att jag varken var försenad ner eller upp (det är SJ vi talar om här mina vänner- förseningssannolikheten Vxö-Sthlm är troligen större än risken för regn på norra stå) inser jag att det är helt osannolikt att inget skall j*vlas innan jag är innanför dörren. Jag ankommer dock Andreas Anderssons snedluggs nuvarande hemstad utan att tåget kör av utanför Södertälje eller råkar ut för något annat tragikomiskt missöde. Hoppar smidigt och lätt ur tåget, och ställer ner mina grejer på perrongen för att ta på allt ordentligt.
I min högra ögonvrå ser jag nu en liten dam med en synnerligen ful och fet liten hund, något jag till att börja med inte tar någon större notis om. Deras väg skär dock in precis framför mig, och när hunden är exakt i jämnhöjd med min ryggsäck ser jag i ultrarapid hur den siktar in sig. Precis när s*ttyget lyfter benet lossnar min paralysering och jag får ur mig ett Askanvrål- "Men vad i helvete…". Med en ryggsäck sur av hundpiss är sedan inte den bästa uppmuntran en förvirrad människa som häver ur sig: "Jag förstår inte, han brukar se skillnad på väggar och väskor…".
Smått irriterad fick man helt enkelt leta upp papper att torka av med, och sedan lunka hem med skiten. Det ändå som värmde i det läget var tanken på Helgis vansinnigt eleganta framspelning, en framspelning som får en att hoppas på en fotbollsommar i stil med HIF borta 2003 och fylld av solsken(ty regn = vätska).
Framåt bröder och systrar, höj den rödblåa fanan ty allsvenskan är vår i år!
