Nja, nu heter ju Blondies gamla slagdänga egentligen “Denise” och jag har ju redan en fru, men ändå. Denis Velic finns inte längre med på Östers träningar. Denis Velic ska spela för IFK Hässleholm i år. Jag tycker att det känns konstigt; som signaturen ”ola karlsson” skrev på forumet: ”Då finns det väl ingen kvar av talangerna längre från dom svåra åren”. Om mitt Österhjärta sved över att förlora Markus Jonsson till AIK som Bosman så är det faktiskt inget emot hur det nu värker över att förlora Denis Velic till en undanskymd tillvaro i nya division 1.
Denis är en sån där spelare som man hela tiden har hoppats på. En spelare med Österhjärta som fick sitt erkännande under tränaren Jevgenij Kouznetsov och det lovande skottet tog det första steget mot att bli en vacker blomma redan under densammes första år i Öster 2001. Jag minns det som i går:
Året var 2000. Öster var på knäna såväl sportsligt som ekonomiskt. Lill-Damma hade kapsejsat som tränare, (Öster)hjärtat orkade inte. Han lämnade ett A-lag i spillror; Öster leddes av Jan Hansson de sista matcherna i Superettan 2000 och avslutade så katastrofalt illa att vi nästan höll på att åka ur. Det såg ganska mörkt ut. En ny tränare rekryterades med det okända namnet Jevgenij Kouznetsov. Han fick ingen lätt uppgift att lappa ihop ett lag av det material som blev över när de rikare klubbarna fått sitt. Våra U-spelare var inte heller på topp, men det fanns ändå en kille där; måhända lite rultig och lat men vilken blick för spelet – Denis Velic.
Kouznetsov såg honom, han såg möjligheterna. Men han såg också begränsningarna. Det sägs att ryssen plockade in Denis på sitt rum och förklarade läget för honom med de här ungefärliga orden: ”Du är en bra fotbollsspelare men måste bli bättre. Du måste gå ner i vikt, jobba hårdare och skaffa dig rätt inställning. Annars kan du lika gärna lägga av i eftermiddag.”
Några månader senare så hade det blivit ett nytt år, 2001. Då dök det upp en ny spelare i Tipshallen. Det tog oss några minuter att fatta att det var Denis Velic. Åtskilliga kilon lättare, och med högt huvud tog han för sig på vinterträningarna och briljerade i allt han tog sig för. Vid sidan av planen stod Kouznetsov och måste ha varit nöjd med det han såg då Denis fick A-kontrakt tämligen omgående.
2001 blev alltså det första genombrottsåret för Östers nya sätt att spela fotboll – och Denis Velic. Han var helt enkelt lysande och fick många storklubbars ögon på sig. Fortfarande var Öster lite för instabilt – både ekonomiskt och fotbollsmässigt – för att vara ett topplag, men den tiden skulle komma – och det fort.
2002 hade vi stora förhoppningar för Denis. Det gick i ärlighetens namn sådär det året, den stadigt uppåtgående kurvan bromsades och Denis fick konkurrens om supportrarnas gunst av hemvändare som Ludde Ernstsson, Andreas Ottosson och Daniel Petersson. Men liraren med det stora Österhjärtat hade ändå planerat sig som en favorit av alla oss supportrar med en kärlek för teknisk fotboll och ”de där” passningarna, ni vet de som bara skär som en kniv rätt igenom allt; häpna motståndare, jublande medspelare, tillintetgjorda motståndarmålvakter när forwards bara behöver rulla in bollen. Och det var ändå flera matcher som Denis avgjorde till Östers fördel med bara sin blick. Öster gick upp i Allsvenskan igen det året.
2003 blev det hårdare träning inför Allsvenskan, och i samband med det började skadeproblemen på allvar drabba såväl Öster som Denis. Det var också året som rösterna började komma. De där som sa att ”den där Velic, han är för långsam, han går bara och dräller med bollen”. Öster var för dåliga för Allsvenskan, det hade skador på nyckelspelare tillsammans med svag ekonomi sett till. Denis hade inget vidare bra år.
2004 började där 2003 slutade. Det blev inget direkt återtåg i inledningen av Superettan – man började tro att Denis hade stagnerat, att hans tid var över. Men så värvar Öster en man vid namn Pär Cederqvist, och Denis hade hittat sin striker att lägga fram bollar till i djupet. Såväl Öster som Velic avslutade året fantastiskt bra. Men det skulle komma ett bakslag till.
Inför 2005 knöt Öster till sig Lasse Jacobsson som tränare, en uttalad 4-3-3 förespråkare som inte gjorde någon hemlighet av att det var det system han skulle använda även för Öster. Redan på försäsongen när vi supportrar började pussla ihop laget fick vi inte in pusselbiten med Denis namn på någonstans i startelvan. Det kändes märkligt och lite olustigt. Den där offensiva mittfältsrollen avsedd för en speluppläggare utan vidare defensivansvar försvann, nu skulle hela vårt mittfält istället i princip handla om tvåvägsspelare med defensivansvar. En sådan spelare är inte Denis Velic, men det verkade han inte bry sig om. Han kämpade och slet när han fick chansen. Vem glömmer till exempel en match som mot Boden hemma då allt offensivspel var dött från Östers sida? In kommer Denis, och några minuter senare har Öster vunnit matchen med 2-0. Ett mål av Denis själv, det andra spelar han fram till.
Vi skriver 2006, och Denis har valt att ge upp – tills vidare. Vår bejublade tränare Lasse Jacobsson som har gjort så mycket gott för Öster har helt korrekt varit ärlig och konstaterat att han inte kan garantera Denis en plats i en allsvensk startelva, knappt ens en plats på bänken. Vi har fått göra avkall på en del tekniskt finlir och klassiskt ”handbollsanfall” med Lasses 4-3-3, och därmed också har vi försämrat förutsättningarna för en kille som Denis Velic. Sån är fotbollen, det får vi acceptera. Trots allt är det viktigaste för Öster att laget presterar, och det har det de facto gjort då vi återigen är tillbaka i Allsvenskan efter den tuffaste Superettan någonsin.
Men efter vad jag sett tidigare så vet jag att Denis kan komma igen. Först tar han Hässleholm till Superettan tillsammans med hjälp av f d Österbekantingar som Andreas Ottosson och Peter ”Kuno” Johansson. Sen tar han världen. Om det nu är det han känner för.
Jag vill tacka Denis för allt de här åren. Han gav oss hoppet tillbaka. Han visade att det var möjligt att komma från Östers U-led och lyckas i A-laget och med den personlighet och det engagemang han visat för såväl Öster som deras supportrar så har det varit ett sant nöje att följa honom.
Lycka till Denis, du finns för alltid inskriven i våra hjärtan.
