Jag har iochförsig för länge sedan insett att Fotbollsgalan aldrig mer kommer att handla om fotboll. Så frågan är varför jag ens blir upprörd, varför jag sitter här och skriver det här veckobrevet. Jag kan inte riktigt svara på det. Men det var något som liksom bara brast inom mig sedan jag sett några av våra gamla svenska fotbollshjältar och/eller deras söner hånas av en patetisk omröstning på en förvirrad hemsida. Det var fanimig droppen.
Nej, jag har inget emot Henke Larsson. Det är en av Sveriges absolut största spelare i modern tid, och ingen skugga ska falla över honom. Det är inte hans fel att man på TV4 anordnar en korkad omröstning över vad som skulle vara Alla Tiders Guldboll, och låter besökarna på kanalens nyligen refreshade/konfysa hemsida – hur många av dem som nu är fotbollsfans överhuvudtaget – avgöra. Så illa som den är programmerad och designad så börjar jag dessutom undra om man inte helt enkelt kodat fel så alla omröstningar automatiskt registrerades på den nedersta knappen:
– Oj, vad många röster Henke Larsson får! Eller… hmm vänta nu här…
Jag tänker inte säga vem som skulle fått priset istället. Det borde helt enkelt inte ha delats ut alls. Jag hade kunnat acceptera en nätomröstning som gällde ett ögonblick – t ex vilken specifik match med Sveriges landslag som hittills berört svenska folket mest. Ett pris som ett helt lag kunde delat och som egentligen saknar betydelse, ja ni förstår ju säkert själva att Alla Tiders Guldboll 2005 är ett pris som ingen kommer ihåg alls om en två-tre år.
Sen så har vi det här med damfotbollen. För mig handlar faktiskt damfotboll om utövandet av en idrott – inte hur många människor som besöker damfotbollens arenor (i sanningens namn har publiksnittet på allsvensk damfotboll aldrig varit någon höjdare) eller om att få se stylade damfotbollsspelare tillsammans med programledare försöka överträffa varandra i vågade klänningar. Det här är liksom så extra märkligt eftersom man i svensk media (med rätta) förfasats över Lennart ”Fat Cat” Johanssons uttalande i samband med Dam-EM häromåret. Ni minns kanske:
– Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut
Fan vet om inte en scen som när Janet Jackson gör en kupp och visar ena bröstet på Super Bowl är mest ärligt ändå. Det är väl ändå det som höhö-gubbarna vill se.
Nej – jag säger inte att tjejerna ska gå på galor i träningsoveraller. Men jag säger att om höhö-gubbarna i TV-soffan ska följa oss andra som tycker att damfotboll är en trevlig idrott och inte har ett enda dugg med sex att göra så har man valt fel väg att gå. Jag blir liksom rädd att haussandet av svensk damfotboll som varit i några år nu är på väg att dö ut, och att det är därför man tar till de här knepen. Jag har ingen annan förklaring. Hjälp mig gärna någon.
Redan innan Jessica Almenäs krönte höhö-gubbarnas afton med sin lila urringning så hade jag dock förlorat hoppet. Reportaget där Latin Kings-Dogge och Bajen-Tomten åkte till Turin för att leta reda på Zlatan gjorde mig närmast livrädd. Livrädd att de skulle få honom att ställa upp på en intervju. Som tur var så blev det fiasko av alltihop, och det var stor, stor humor när programledarna efter inslaget menade:
– Vi gjorde verkligen allt för att få tag i honom
Jovisst gjorde ni det. Bedrev skandaljournalistik om honom ända sedan han flyttade till Italien och gnällde sedan i media över att han sedan dess inte pratar med (oseriösa) journalister. Därpå skickar ni Bajen-Tomten (som borde stannat kvar i tomteverkstaden redan efter 2001) och en frejdig hiphopartist från förr för att hitta honom…
Kvällen hade faktiskt någon behållning till utöver Tomten och Dogges misslyckade uppdrag. Nämligen Micke Persbrandt som tog emot Zlatans pris som bäste anfallare. Det och Per Gessles patetiskt usla falsettröst gav mig åtminstone ett leende.
FOTO: Bildbyrån
