Vad är det mest minnesvärda från säsongen 2005? Naturligtvis det allsvenska avancemanget i stort, men det går för oss inte isolera till en enskild händelse på samma sätt som för exempelvis en GAIS:are. Det blev liksom smyg-klart, alltihopa.
Jag kommer för alltid minnas Frölundamatchen, då jag några minuter efter slutsignalen satte mig avsides på Norra Stå och grät av stolthet, i sällskap av alla er men ändå ensam. Men det allra mest minnesvärda finns inte där. Åtminstone inte för mig.
För det är en fantastisk känsla, att äga en arena. Att göra den till sin. Att erövra fiendeland.
Det var så jävla blött, så ni som inte var där knappt kan fatta det. Jag såg verkligen ingenting under delar av första halvlek, enbart eftersom regnet kom i en så pass intensiv takt att jag inte hann torka bort vattnet från ögonbrynen innan det kom nytt. Nej, Norrköpings bortaklacks-entré-peng är exklusive skydd mot skyfall.
Så tog matchen slut. Tokvrål. Emin hoppade upp på PC:s rygg och Widén dansade och det var bara vi och några funktionärer kvar. Och Idrottsparken var för en kort, dansande, vibrerande, tokblöt, festlig stund vår. Bara vår. Demonerna var bortjagade och de goda hade segrat över mer än bara regnet.
Det var i Norrköping hoppet tändes.
Mer öde och mer stilfullt vacker var Behrn Arena. Inte under själva matchen, förstås, men efteråt. Örebro erövrade jag själv, kändes det som. Det var väldigt få rödblå på plats, mycket p.g.a. att matchen TV-sändes. Själv var jag där som sällskap till en polare som jobbar som sportjournalist på Örebro-Kuriren. Det innebar att jag fick sådär en trekvart över när han försökte få Lars Larsen att förklara varför de inte gjorde mål och Peter Westman att berätta huruvida han ens såg Mackes skott innan bollen satt i krysset.
Det var då det hände: kanske årets största personliga Österögonblick. Blekt elljus reflekterat i blekare plastgräs, tusentals tomma men knallröda stolar, en fullkomligt vindstilla och tyst arena. Bara minuter efter att ytan framför mig varit ett veritabelt krig om de livsviktiga poängen ackompanjerat av skrikande röster finns bara jag kvar. Knappt ens några funktionärer. Bara jag, precis bredvid planen.
Och en knuten näve i avskildhet för mig själv. En liten, liten segerdans som jag bara inte kunde låta bli. Ett par, tre, djupa andetag av största möjliga lättnad och tillförsikt. Mitt livs tystaste okontrollerade segervrål.
Det var i Örebro hoppet blev till tro.
Veckans tips: Dime ”bland de två bästa i serien” Jankulovski – Joel ”ett bra lag definieras av hur många matcher de vinner” Phalén 52 – 55
