Ibland dyker det ju upp dagar som inte finns, t.ex. 30 februari eller – som nu senast – den 31 september. Det är ju ingen större dramatik med den saken, förutom det där med att man måste vrida fram datumvisaren på sitt armbandsur. Och är man då lite dum i huvet som jag, så kan det hända att man vrider för mycket, speciellt om klockan är ny (inhandlad för 14 dar sen av en hederlig gatuförsäljare på Manhattan; tänk en äkta Pierre Cardin för bara 20 dollar!).
Felvridningen vid månadsskiftet upptäckte jag först vid 18-tiden nu på söndagskvällen. När jag såg att min klocka och text-tv inte var överens om vad det var för dag började jag att fundera. Är det den 9 oktober i dag (som text-tv hävdar), eller är det den 11 oktober (som mitt armbandsur påstår)? Om det är den 11:e, så var det ju två dagar sen Öster mötte Frölunda, och det gjorde vi ju inte, det minns jag helt säkert. Alltså är det den 9:e. Sålunda är jag två dagar yngre än jag var för bara en liten stund sedan (dessutom är mjölken i kylen två dagar färskare). Men om jag är två dagar yngre, har då matchen vi vann i dag ens spelats? Jag har inte för ett ögonblick trott att det skulle gå vägen i år. Och efter ett par timmars lycka började jag nästan att tvivla på nytt.
Men nu har Peppe Eng, Peter Jihde och Patrik Ekwall alla hävdat att det som har hänt har hänt, så nu är jag lugnare igen. Även om Peppe meddelade att Freddy Berg gjorde Östers 3-1-mål.
Hur det gick till när jag vid månadsskiftet lyckades vrida fram klockan två extra dagar, det vet jag inte. Förmodligen är det så enkelt som jag redan har antytt, att jag är dum i huvet. Tror du mig inte ska du lyssna nu:
Det var söndagen den 3 juli, Öster skulle ta emot Trelleborg på Vallen, d.v.s. 45 mil från min röda stuga i skogen. Det minsta jag kunde göra – det jag alltid gör på matchdagar när jag inte är på plats – var att göra mig fin, att klä mig i de rätta färgerna.
Jag öppnade garderobsdörren och nappade åt mig min blåa favoritskjorta, den skulle passa fint till den röda kepsen. Men till min förskräckelse fann jag att skjortan började bli för liten! Det vill säga; jag började bli för stor. Et tu Brute! Även du, min blåa älsklingsskjorta!
Jag tittade djupare in i garderoben och insåg hur många andra skjortor och t-tröjor och pikétröjor och shorts och annat som inte längre gick runt min mage. Likväl var garderoben så full att det knappt gick in en galge till. Det var då jag fattade två beslut.
Det ena var att rensa upp i garderoben, att plocka ur allt som jag inte längre fick plats i och köra det till Myrorna.
Det andra var att omedelbart se till att gå ner i vikt.
Inser du nu hur korkad jag är? Ser du det jag inte såg? Förstår du det jag inte förstod? Tänkte väl det.
Tre veckor efter det att jag lämnade nästan hela min garderob till Myrorna hade jag gått ner 15 kilo. I dag, efter en hel sommar och halv höst av sunt leverne, är jag 27 kilo lättare än när det var som värst. Min blåa favoritskjorta är inte längre för liten utan för stor. Inget annat av det jag har kvar i garderoben passar heller. I morgon ska jag åka till Myrorna och köpa tillbaka det jag för tre månader sedan lämnade in helt gratis. Om det finns kvar.
Nu är jag i alla fall ingen tjockis längre. Därmed blir min ständigt återkommande dröm något mer realistisk; ni vet den där när man av misstag har blivit uttagen i laget som 16:e man och att alla andra blir skadade så att stackars Lasse Jac måste kasta in sin 44-årige debutant med en kvart kvar när vi ligger under med 2-0. Tre snabba mål senare är matchen slut och Sven Elofsson, Dan Magnusson och Ola Netterström står på kö för att intervjua det ålderstigna underbarnet.
Fast i verkligheten är jag inte säker på att jag är den joker Lasse Jac behöver till nästa år. Å andra sidan kommer jag gratis. Jag har varit Bosman sedan 1977.
Nu spöar vi AIK med 7-0.
