Öster – AIK 1-2

Björn Stringheim
Markus Jonsson, Marco DaSilva, Fredrik Bild, Emin Nouri
Peter Wibrån, Fredrik Gustafson, Daniel Svensson
Pär Cederqvist, John Pelu, Freddy Borg

Med andra ord en i stort sett ordinarie startelva som inledde matchen utmärkt. AIK blev rejält nertryckta i fotbollsskorna när Öster pressade för ett tidigt ledningsmål, allra närmast var PC efter bara några minuter med ett skott som touchade ribban. Men efter hand så utjämnades spelet, och AIK kunde koppla ett visst grepp om händelserna genom främst ett smart och välspelande mittfält – anfört av klasspelaren Derek Boateng. Men båda lagen stack upp emellanåt; Pelu och Borg var ständiga orosmoment för AIK:s backlinje, och även PC var bra mycket piggare än sist mot Frölunda. AIK avgick dock med halvlekens enda mål efter ett helt OK anfall där bollen damp ner framför en sopren Tjernström strax utanför straffområdet som knappast kunde missa ett sånt läge. Knappast rättvist, men shit happens.

Andra halvleken skulle bli riktigt, riktigt bra med Österögon sett – det var bara några mål till som fattades. Öster bytte in Velic för att få lite mer precisa djupledsbollar mot våra anfallare, och det var precis vad som skedde. Det var i det här skedet som Freddy Borg sakta men säkert växte fram som matchens gigant. Plötsligt var glöden, intensiteten och kvickheten vi kunde se under försäsongen (innan alla skador) tillbaka, och AIK tvingades till sist i princip sätta tre(!) gubbar runt honom för att stoppa honom. Detta ledde till att Öster kunde få övertag på mittfältet, och att Velic fick utrymme för sin bollbehandling och sina passningar. Hela laget såg tända ut och det kändes som att kvitteringen hängde i luften från minut 46. Det skulle dock dröja hela 10 minuter – till minut 56 – innan Fredrik "Spader Kung" Bild skallade in en hörna på klassiskt manér.

Här någonstans förvandlades matchen från att ha varit lite smånätt och gullig till att innehålla lite tuffare närkamper och bra fart i löpningarna. Vi har redan nämnt Borg, men måste även få med resten av laget. Ingen föll ur ramen under den här perioden, det enda vi efterfrågade var ju då fler mål. Kanske var vi lite smånätta i avsluten, det kändes som om vi gärna slog en passning för mycket istället för att skjuta, skjuta, SKJUTA! Men det bjuder vi på. Men mitt i all väntan på ledningsmål för Öster så var AIK ofina nog att snappa upp en missad höjdboll av Österförsvaret (det enda misstaget i halvleken) och vips så stod det 2-1 till gnagarna. Sån är fotbollen. Och jag är bara så lycklig över att matchen inte gällde mer än vilket lag som står först i tabellen när den sluträknas om ungefär en vecka.

Öster avslutar matchen med trebackslinje – en slags 3-3-4 variant – en satsning som är sånär att resultera i slutminuterna när PC får ett utmärkt nickläge. Värnamosonen hade dock inte det rätta flytet med sig i avsluten idag, utan fick se sin nick gå bara någon centimeter fel sida om ribban. Ungefär som i matchen mot AIK på Råsunda där han helt ren missade att nå fram till ett solklart ledningsmål med några millimeter… Matchen slutar alltså 1-2, men med stor mersmak för Öster. AIK:s mål kan vi inte bortförklara på något sätt, men spelmässigt såg vi stundtals sådär härligt respektlösa och kvicka ut.

Några ord om AIK också. De kändes lite mer disciplinerade än Öster, saknar kanske en kreativ kraft till jämte Boateng (som fick slita hårt i defensiven idag) på mitten och någon riktigt vass anfallare. Men det är ett lag som kommer att bli svåra att möta nästa säsong, därom råder inget tvivel. Jag blir inte förvånad om AIK likt Malmö och Djurgården efter 2000 går stärkta ur sitt Superettaäventyr och marscherar upp mot toppen i den allsvenska tabellen inom något eller några år. Kom ihåg var ni läste det först.

När man väl hamnat i tankebanorna kring nästa säsong så vill man givetvis också prata lite om Östers förutsättningar. Vi behöver främst spetskompetens, inte bredd – det är de flesta av oss överens om. De två hetaste spelartyperna som jag vill ha till laget är en i grunden offensiv tvåvägsmittfältare som är lite rappare i steget än Velic, samt en äkta "nummer nio" – det vill säga en spelare som vi kan lägga bollar på, som såväl kan fördela som göra våra anfall lite längre – och som gärna också får vara en mördare i straffområdet. Men det där kommer jag att älta i många krönikor framöver, så vi lämnar det nu.

Läktarmatchen tog dessvärre AIK hand om från början med hjälp av bl a en röststark sektion på huvudläktaren. Dock vaknade hemmaklacken och publiken till på allavar efter Östers kvitteringsmål, innan dess drunknade de flesta sångerna och ramsorna i sorlet på läktarna. 7000 pers är en helt OK siffra med tanke på att matchen knappt gäller något, men jag hade nog hoppats och trott på åtminstone något tusental till. Men vi spar det till Allsvenskan.

Som avslutning vill jag haussa Trelleborgsmatchen kommande söndag. Sista chansen att se stolta rödblå Öster att spela seriefotboll i år, samt att få följa med EF på ännu en härlig bortaresa fylld av anekdoter och lagom galna människor. Våra tyska vänner från Hansa Rostocks supporterled dyker också säkerligen upp i Trelleborg; hittills handlar det om ca 30 personer som anmält sitt intresse därifrån. Genom vår öppenhet (dock en öppenhet utan att ge upp våra egna värden) har vi skapat något så unikt i den nordiska fotbollsvärlden som förbrödning mellan supportergrupper till helt skilda lag i skilda länder.

Det blir Öster. Det
blir East Front. Det blir fest.

Vad väntar du på?