Man tror och gör så mycket dumt. Inför denna säsong trodde jag att Öster skulle få svårt att knipa en plats till nästa års allsvenska. Det var dumt tänkt. Jag trodde i min enfald att Freddy Borg och Daniel Svensson skulle få svårt att ta steget upp i superettan och prestera något vettigt första året. Det var dumt tänkt. Jag var helt övertygad om att Peter Wibrån på ålderns höst skulle vara slut, finito och kaputt som fotbollsspelare. Så. Oerhört. Korkat. Tänkt. Innerst inne trodde jag att Peter Sedunov skulle vara en klasspelare som skulle trycka in en 9-10 mål för oss. Det visade sig inte vara helt rätt tänkt.
Under de drygt 30 år jag har spatserat runt på denna jord har jag gjort många dumma saker. På något sätt hamnar jag i sådana situationer mest hela tiden. I våras till exempel var det uppstartsmöte för min dotters fotbollsträning. Hon hade bestämt sig för att börja spela fotboll och alla föräldrar var inbjudna till en träff. 40 minuter in på mötet upptäckte jag att jag hade hamnat på fel möte. Jag var på ett möte för föräldrar till söner som ville börja spela fotboll. Hur löser man detta? Jo, jag anmälde grannens son istället. Det var rätt dumt gjort då han inte hade någon större lust att börja spela fotboll. Andra dumma saker man gör är att hålla på Brynäs, köpa bilar av modell måndagsexemplar varenda gång samt ha pessimistiska tankar om Öster.
I år var jag som sagt inte alltför positiv inför säsongen. Att vi skulle få en hyfsad hög placering var väntat, men att vi skulle nå ända in i kaklet ville jag inte tro på. Det var inte så smart tänkt. Som alla vet så gick det vägen och vi befinner oss i fotbollens finrum igen, denna gång för att stanna.
Då Sigge snask tycker att jag syns och hörs för sällan kommer jag här göra något vanvettigt. Här kommer EF Åbys alldeles egna summering av Östers lagdelar Anno 2005.
Målvakterna.
Helt klart Östers tråkigaste lagdel i år. På sann Arsenalmaner säger jag Boring Björn, Boring Labbe och Boring Robin. Alla tre har mer eller mindre uppträtt äckligt stabilt och förtroendeingivande. Hur roligt är det? Här står vi (fast jag sitter för det mesta) Österfans med Pål Lundin, Ravelli, den yngre Labbe som måttstock och skruvar besvärat på oss. Var är våra labila målvakter? Så här är vi inte vana vid att det skall se ut! Ett tag i början av säsongen såg det dock lovande ut när både Labbe och Björn var skadade. In med Robin i målet och nu skulle det väl hända saker med en sådan orutinerad kis i mål. Men icke! Stabilt och enkelt spel från Robins sida har medfört en plats i juniorlandslaget, grattis Robin. Sedan Labbe, tyvärr, fick lägga handskarna på hyllan skyfflade vi in Björn i målet och hoppet spred sig. En matchotränad Björn skulle väl ändå ge oss luttrade supportrar något att klaga på. Åtminstone förväntade vi oss två utvisningar minst under höstsäsongen från Björns sida. Men ack så fel vi hade. Var fanns vansinnesutrusningarna någonstans, var fanns frilägeskapningarna, var fanns de misslyckade utsparkarna till motståndarna? Ingenstans! Istället spikade han igen kassen helt och blev en snackis i pressen. Det har väl aldrig hänt att en Östermålvakt har blivit snackis i pressen för att han har spikat igen kassen? Däremot för att man har åkt rollerblades…
Summa summarum. BORING
Försvaret.
Den lagdel vi (åtminstone jag) har klagat mest på de senaste åren. Inför denna säsong försvann de Karlssonska pojkarna till Gävle. Dock inte för att spela hockey, däremot fick Jocke en crosschecking from the behind av en spegel och slet av hälsenan. Detta ger den lilla bieffekten att Jocke lämnade Öster för att få spela i Allsvenskan, men eftersom han blev skadad fick han inte spela en minut och kan åka ner medan Öster går upp. Taskigt var ordet sa Bull.
Min favorit Kaspars lämnade också och är såvitt jag vet den enda i Assyriskas backlinje som kan lägga den här säsongen bakom sig med godkänt facit.
Kvar fanns Big Mac, Spader Kung och ungtupparna Emin och Erik. Vild panik utbröt och snabbt dök Tyler upp från lönnlövens land samt en halvskadad ryss från Boden. Efter några månader insåg man att Peter som var halvskadad när han kom fortsatte att vara skadad, big surprise! Vild panik utbröt igen och vips så drog man upp Marco da Silva ur Leffes trollerihatt. Som backup fanns ju även duracell-kaninen Wibbe om så skulle behövas.
Bic Mac hade fått utlovat att han skulle få spela högerback och låg i hårdträning för att kunna prestera max på denna position. Denna träning gick så bra att han fick spela som centertank i början av serien, och det med den äran! Tydligen gick det alldeles för bra för att efter ha sprutat in mål i var och varannan match blev han satt på högerbacken igen. Och där har han fortsatt att imponera. Vår egen Lindahl blev till och med så euforisk att han i glädjerus yttrade att Bic Mac passar i vilken allsvensk backlinje som helst. Detta måste Nanne ha hört och här sett en chans att byta Danne P mot Macke. Dessutom sägs det att Nanne i smyg har frågat efter Joao Rodrigo. Dream on Nanne säger jag, vi skall ha vår Macke kvar!
Våra mittbackar Spader Kung och Marco da Silva har imponerat stort, speciellt Marco. Det var tänkt att Marco skulle vara någon slags backup. Men har man masat sig ner från Enköping så inte fan tänker man sitta på någon bänk hälften av tiden tänkte Marco och tog direkt strypgrepp om den ena mittbacksplatsen. För mig känns det definitivt som han är nummer 1 bland våra mittbackar. Att han sen har visat sig ha vissa offensiva kvalitéer samt teknik är inte fy skam. Jag minns speciellt karate kid nedtagningen vid mittplan mot Frölunda, och även stampa på bollen snurra runt finten mot AIK. Undra hur det hade gått om Fredde Bild skulle försökt sig på en sådan. Benbrott är nog det lindrigaste utfallet av en sån manöver.
Dessutom har Marco en egen hemsida som innehåller den gästbok som tar emot mest spam i hela universum, bara en sån sak!
Ifrågasatt som få, vår egen Fredde Bild. Fredde Bild var den naturliga arvtagaren till Andreas Ottosson som hackkyckling när den senare gick mot strömmen till Värnamo och sadlade om till mittback. Om Wibbe är den som springer mest under en match så är Bild den som skjuter bollen flest kilometer. Så fort mannen får bollen vrider alla på Värendsvallen huvudet mot motståndarnas planhalva. Alla vet vad som komma skall. Jag roade mig en gång att inte vrida på huvudet utan fortsatte att studera Spader Kung under uppskjutningsfasen. För er som har missat detta kan jag säga att det är en hel del procedurer som måste genomföras innan luftpastejen kommer. Först skall det måttas ett par tre gånger, sedan småviftas det med vänsterhanden hela tiden i små små cirklar. Sedan lutar han kroppen kraftigt mot högersidan och då vet man att här kommer den.
Har i år imponerat mer än oimponerat och lever mycket på sin rutin. Står oftast väldigt rätt och är tung att möta. Har helt otippat gått upp i toppstriden när det gäller att ha mest hår på huvudet i årets Österupplaga.
Till sist, vänsterbacken. Här skulle mannen med det internationella tillslaget dominera. Brottaren från Kanada. Tyler Hughes. Nu har det inte blivit så mycket internationella tillslag på den kanten. Ett benbrott kom i vägen. Så vi lämnar det internationella tillslaget och ägnar oss det nationella tillslaget istället. Emin Nouri. Han öppnade säsongen hyfsat och hade ett grepp om platsen tills en skada gjorde sig påmind och det internationella tillslaget fick några matcher att visa upp sig på. Det bar sig inte bättre utan benet gick av och Emin kom tillbaka. Och som han kom tillbaka. Enligt mig den största överraskningen i backlinjen. Började säsongen lite valpigt tyckte jag,
men har på slutet dominerat sin sida. Det är väldigt sällan det blir riktigt farligt när motståndarna kommer framrusande på den kanten. Har enligt egen utsago bedrövlig vänsterfot, jag är böjd att hålla med. Visar ändå upp en självsäkerhet på sin kant som antagligen har smittat de andra i backlinjen mer än det har gjort tvärtom. Om nu Tyler har brutit benet kunde man inte byta Emins ben mot… Nähä, det fick man inte skriva. Nåja, kampen om vänsterbacksplatsen nästa år blir delikat.
Del 2 kommer om några dagar.
