Det har varit en lång väntan känns det som. Ända sedan Östers härliga formtopp i somras som följdes av någon slags nervös hybris så har man gått som på nålar, och allt det där kanaliserades igår och känslan kan bäst beskrivas som en enda lång utdragen suck. För er som inte var där rekommenderar jag en sinnesundersökning…nädå skojar bara. Men läs gärna den här krönikan som gör ett försök att summera ihop dagen och kvällen.
Runt klockan 12 samlades delar av EF på Dannes Restaurang på Dalbo för att påbörja laddningen. Märkligt nog när det gäller EF så fanns det faktiskt inte så mycket nervositet, det var snarare ett ganska avspänt gäng som konstaterade att det skulle krävas mirakel för att vi skulle missa platsen i Allsvenskan idag. Vi hade väl helt enkelt glömt bort för ett ögonblick att det är ÖSTER vi följer; laget som aldrig kan göra något enkelt utan måste hålla sina supportrar på halster och gärna reta upp dem riktigt ordentligt innan man sedan drar igång liret och räddar såväl matchen som nästa säsong. Nåväl – ölen flödade och tiden gick fort. Snart var man på väg mot Vallen, gåendes utmed Mörners Väg – och nervositeten började göra sig påmind.
Efter framkomsten så kändes det… lite som en vanlig Östermatch faktiskt. Det var lugnt, odramatiskt och när supportrarna samlades på Norra Stå så var stämningen lika glad som uppsluppen. Men när matchen väl började kunde man ganska snabbt konstatera att det var ett lite avvaktande Öster som ställde upp; den förväntade tokoffensiven och aggressiviteten fanns ingenstans utan snarare spelade man lite lagom mesigt smånätt. Ett förvånat Frölunda kunde tacka och ta emot och skapa väl så många chanser som Öster i första halvleken. Och på Norra Stå började det mumlas, och ängsligt blicka bort mot resultattavlan där match B var Ljungskile – Mjällby. Där var det också fortfarande 0-0.
I halvtid byter Jacobsson ut PC som minst sagt var dålig. Förklaringen fick jag senare på efterfesten på Stadt; PC hade haft ännu en magåkomma i veckan och kände sig hängig. In istället för vår målkung kommer Ivan Dudic. Dessvärre har varken det bytet eller Jacobssons förmodade hårda ord i omklädningsrummet ingen större effekt på Öster; den nervösa kräftgången fortsätter. Inget vidare bolltempo, inga vidare löpningar och ett mittfält som inte hittade sina positioner överhuvudtaget.
Plötsligt börjar det till sist hända saker. Vi nås av nyheten att Mjällby tagit ledningen över Ljungskile på bortaplan, och därmed är vi i Allsvenskan trots att vi i det här skedet inte visar upp någonting själva som visar att vi hör hemma där. Istället släpper vi in ett mål som är av karaktären juniormisstag; Stringheim följer med en mer eller mindre sopren anfallare som tack vare lamt försvarsarbete tillåts spela in bollen till nästa soprena anfallare. 0-1 och man tror inte det är sant på läktaren. Ett besviket sorl kryddat med några frustrerade tillrop fyller nu Norra Stå. Skulle vi slarva bort det här?
Men nej, det skulle vi ju då inte. Peter Wibrån, som förstått vikten av att vinna den här matchen lite mer än alla andra, löser en situation som mycket väl kunnat ge Frölunda 0-2 i eget försvarsområde, spelar bollen vidare och spurtar hela vägen fram mot motståndarnas dito. Pelu vänder bort några gubbar, spelar till Borg som får på ett perfekt inlägg – precis lagom till att Wibrån hinner fram och forcerar in bollen mellan benen på Frölundas målvakt. 1-1 och stort jubel. Vi är tillbaka, inte bara i matchen utan även i Allsvenskan. Som grädde på moset så dunkar Mjällby dessutom in tvåan borta i Ljungskile…
Nu, mina vänner, nu börjar vi känna igen Öster. Bra fart framåt, snabbare anfall och högre bolltempo. Frölunda får mer och mer börja panikrensa, och orsakar sedan en straff genom att en mittback tar bollen med handen. Ekvationen Jonsson + straff = mål stämmer även den här dagen, och vi har 2-1. Segersångerna börjar nu ljuda på ståplatsläktaren, och till och med huvudläktaren är bra med.
3-1 kommer i rena glädjeyran och får helt tillskrivas Freddy Borg. Med kraft och frenesi tar han sig förbi sin gubbe, och då Frölundas målvakt förväntar sig ett inlägg och tar steget ut så överraskar Freddy med en sträckt vänstervrist på fel sida av målvakten. Ett underbart mål och 3-1 för Öster.
När man ska beskriva sånt här så blir det lätt en massa floskler och urvattnade standardfraser. Men det är liksom magiskt. Alla kramar om varandra på läktaren, en del har glädjetårar i ögonen. VI ÄR TILLBAKA, FATTAR NI? VI ÄR TILLBAKA!!! När slutsignalen väl går så ekar följande välkända EF-sång ut över Värendsvallem, högre och starkare än någonsin tidigare:
Och när som vi kommit tillbaka
Då ska vi segra eller dö
Adjö, lilla Kalmar, adjö
I nästa del av den här krönikan avhandlas den kanske roligaste delen av dagen – efterfesten. Hyllandet av spelarna utanför omklädningsrummet, och givetvis det EF:ska tokröjandet på Dannes följt av det underbara crescendot på Stadt.
Den kommer ikväll/natt. Var med oss då.
