Nu är det 5,5 timme sedan slutsignalen gick på Falkenbergs IP och jag har verkligen gjort allt för att skaka av mig det här. Det går inte alls. Jag är arg, besviken och orolig. Visst – vi hade två av våra nyckelspelare borta idag, Fredrik Gustafsson (avstängd) och Markus Jonsson (skadad) men det ska ändå bara inte gå att genomföra en sån här match när man ska föreställa ett topplag i Superettan.
Frågan är för vem jag skriver den här matchrapporten. Spelarna och Lasse Jacobsson var ju också där, liksom ett stort antal Östersupportrar – och upplevde/bevittnade detta elände. De/ni vet således redan vad jag tänker skriva: En första halvlek fylld av pojklagsmisstag, uselt passningsspel och dålig attityd i närkamperna, och en andra halvlek där vi till sist då kom in i matchen men trots det inte presterade nämnvärt.
Öster inledde med följande elva:
Björn Stringheim
Peter Sedunov, Marco DaSilva, Fredrik Bild, Emin Nouri
Peter Wibrån, Denis Velic, Daniel Svensson
John Pelu, Pär Cederqvist, Freddy Borg
Vad denna startelva lyckades prestera i den första halvlek var en bra slagen frispark av Freddy Borg som resulterade i en utjämning till 2-1. Annars inget. Nej, absolut inget. Mittfältet existerade helt enkelt inte, backlinjen sände tankar till ”den tunna röda linjen” (ett begrepp från tidigt 2000-tal med Karlssönerna som ytterbackar och norrmannen Rasmus Haugland och Markus Jonsson som innerbackar – en snittålder på runt 21 år vill jag minnas) och anfallet var lika menlöst som uppgivet.
Inför andra halvlek rörde tränare Jacobsson om rejält i grytan för att åtminstone försöka göra något. Pelu som kanske gjorde sin sämsta match i år fick lämna och Ivan Dudic gick in centralt, och Daniel Svensson som mest konstant kom in försent i duellerna fick lämna till förmån för Martin Claesson. Det blev också bättre, men då lade Falkenberg sig på handbollsförsvar och fredade sitt mål med resoluta (men oftast korrekta) brytningar, och vi såg så tama ut. Som sista åtgärd en bit in i halvleken tar Jacobsson ut Sedunov och plockar in Sallhag och skapar således en variant av 3-3-4. Inte ens det hjälper. Istället kan Falkenberg defilera genom 4-1 i slutminuterna och det slutar med att man närmast tackar domaren för att slutsignalen går så att förnedringen tar slut.
Ett stycke till med gnäll bara, sen ska jag ta mig samman – jag lovar. Okej?
Hur Öster kan gå ut och göra en sån här match när det gäller så mycket övergår mitt förstånd. Vi kan leta efter förklaringar hela natten och hela kommande nästa vecka, men det lär inte hjälpa. Jag hoppas att det svider ordentligt hos spelarna under hela kommande vecka; vi kräver mer av dem än så här, så enkelt är det. Vi har allt i egna händer fortfarande, vad ska vi göra åt det? Prestera och motta folkets rättmätiga jubel eller falla på målsnöret?
Sådär. Nu skiter vi i det här och ser framåt. Vinner GAIS imorgon på hemmaplan över ett på sistone lamslaget Trelleborg så skiljer det 5 poäng ner, vilket innebär att de grönsvarta måste ta 4 poäng mer än oss på de 3 matcher som återstår. LSK måste ta 8 poäng mer. Det är ju faktiskt trots allt inte så illa, hur man än vrider och vänder på det.
Det vi nu bara måste klara av nästa helg är att hantera ännu ett nerflyttningslag med kniven mot strupen. Frölunda har i dagsläget sju poäng upp till SE 2006, och lär inte sälja sig billigt då chansen fortfarande finns. Man har absolut ingenting att förlora. Men det har inte vi heller. Vi är det bättre laget, och det ska vi bara visa nu. Knyt händerna i fickan, låt bollen tala och rösterna skrika sig hesa.
Just ja – Falkenbergs IP blev inte den fiktiva, mörka, råkalla Värendsvall jag hoppades att vi skulle kunna skapa i min förra krönika, utan istället genomfördes matchen under en strålande höstsol och lika ljumna som lugna vindar. Talande det också? Jag tycker ändå att Östers supportrar gjorde det bra, att man började ge lite tappt efter ett lika patetiskt som talande 3-1 mål får helt enkelt tillskrivas att smärtan i det läget tog överhanden. Sånt är förståeligt, när det händer.
Till och med ironi kan göra för ont för att genomföra. En sista grej på tal om det:
Efter att jag har tjatat Stig Svenssons mantra en match… i varenda krönika på sistone och därmed skaffat mig någon fånig idé om att det skulle betyda något så kan vi härmed avskaffa den tanken. Istället drar jag till med det lika korta som kärnfulla:
Vi ska tillbaka!
Sådär. Bäva månde Frölunda.
