Tvåan mot botten på hemmaplan. Tvåan med fem raka segrar inför matchen, botten med tre raka förluster. Tvåan med noll insläppta mål de fem senaste, botten med 14 insläppta. Hur matchen gick? Oavgjort förstås. Vad trodde ni? Att fotbollen skullen vara logisk?
Inför matchen fick vi veta att lagkaptenen Fredrik Gustafsson skulle spela efter att ha haft ont i ljumskarna sen GAIS-matchen, men att Markus Jonsson skulle stå över. Lägg till detta att Peter Sedunov dessutom var avstängd, så förstår ni att vi faktiskt fick ett litet avbräck defensivt. Lasse Jacobsson valde att lösa detta med Wibrån som högerback och med Velic i mitten, vilket gav följande startelva:
Björn Stringheim
Peter Wibrån, Marco DaSilva, Fredrik Bild, Emin Nouri
Denis Velic, Fredrik Gustafson, Daniel Svensson
John Pelu, Pär Cederqvist, Freddy Borg
Öster inledde matchen riktigt bra, och man kunde faktiskt märka att laget tränat extra på passningsspel under veckan som gått. Dessvärre verkade man ha glömt att träna avslut. Borg fick nämligen ett friläge nästan genast efter att ha gjort en makalöst fin löpning, men valde en variant mellan lobb och bakåtpassning till VSK:s målvakt som bara hoppade upp lite lätt och plockade bollen. VSK täppte sedan till bakåt och bildade århundradets köttmur, vilket gjorde att Öster tappade fokus efter ett tag. Såväl Borg som Pelu kom dock bra runt på kanterna några gånger, men inne i straffområdet fanns som regel alltid en storväxt grönvit och skallade bort deras inlägg. Av PC syntes inte mycket.
Efter första halvleken hade jag rätt dåliga vibbar. Jag tyckte att vi påminde helt plötsligt om ”gamla” Öster; mycket bollinnehav och tekniska finesser men lite målchanser. Mina vibbar skulle dessvärre visa sig vara sanna.
Andra halvlek börjar i ungefär samma stil som den första; ett väl samlat VSK-försvar och ett ineffektivt Öster. Men vi lyckas faktiskt redan till en början vaska fram åtminstone två riktigt bra chanser; ett bra skott av Wibrån och en nick i ribban av Denis Velic. Det kändes som att vi var på gång, men i samma ögonblick som vi fick en nick till i ribban – av Fidde Gustafsson den här gången – så började det kännas det som en 0-0 match. Men jag skulle ha fel.
VSK, väl medvetna om att det endast var seger som räknades för dem, satsade bra i slutet och pressade till sist fram en hörna. Efter rent makalöst usel markering av Öster tilläts Martin Andersson i VSK att ostörd nicka in 0-1 och Värendsvallen blev plötsligt så tyst, så tyst i det kalla elljuset. Då, och först då så vaknade Öster till liv på allvar. Bara några minuter senare slog Denis Velic en boll halvt på chans och halvt på allvar utefter marken in mot PC, som väl vid det här laget börjat inse att han inte skulle få någon straff den här matchen heller – så han valde att istället stå på benen och i kamp med två VSK-försvarare tåa in kvitteringsbollen.
Värendsvallen vaknade till liv igen, och de sista minuterna av matchen bjöd publiken på såväl rysningar som vällust. Mängder av anfall från båda lagen, och VSK:s spelande tränare Peter Markstedt bjöd oss bl a på en skräckens berg-o-dalbana med ett skott kryssribba – linje – ut. Ganska så symboliskt med VSK:s totalusla säsong i tankarna. Idag var det ett annat lag än det vi mötte i Västerås i våras som stod på planen, och efter deras insats ikväll hade de gott förtjänat att avtackas av några supportrar. Men Södra Stå var gapande tom.
Om Västerås var heroiska så nådde Öster som ni förstår inte riktigt upp till den klass som laget ska hålla. Ett fall framåt offensivt och spelmässigt, men fortfarande lite för ”duttigt” och fegt för att man ska vara helt nöjd. PC gjorde en fin prestation vid målet och slet hund på ett bra sätt, och även Pelu och Borg var godkända. Mittfältet är den lagdel jag är mest besviken på, även om Velic var en frisk fläkt framåt och försökte kämpa så saknades Wibråns tvåvägsjobb markant. Dessutom var såväl Svensson som Gustafsson ganska bleka. Försvaret avstyrde det mesta; att det blev lite polsk riksdag mot slutet får tillskrivas byten och Östers vilja att avgöra matchen.
Falkenberg nästa. Ännu ett lag som kommer att kriga i 95 minuter och göra allt för att slå oss. Det finns inga givna matcher i den här serien har vi lärt oss (återigen), och nu gäller det att för hundrade gången följa det lika uttjatade som sanna epitetet:
En match i taget.
Och du, släpp allt du har på söndag. Åk med EF till Falkenberg och visa våra rödblåa hjältar ditt stöd. De kommer att behöva varje sönderskriken röst. Tro mig.
