Jag tänkte börja med att skänka en tanke åt offren i USA som lidit orkanen Katrins genomfart. De senaste åren har bara vi som bor i Sverige fått vara med om kraftig översvämning i Väänamoo och orkanen Gudrun. Ute i världen har det varit flodvågskatastrofer i Asien, ständiga jordskalv här och där, och nu senast alltså megaorkanen Katrin i New Orleans. Frågan är om det inte har stormat lite – om än i positiv bemärkelse – i Östers IF också denna säsongen…
Det hela började i vintras när nio spelare sveptes iväg från föreningen med en stor virvelvind. Någon femma kom visst så långt som till Sveriges avgrund på östkusten om jag inte minns fel… Sju nya spelare damp ner i A-laget och vi supportrar undrade mest vad det skulle bli av allting. En ny tränare ersatte Leif "Speaking words of wisdom" Widén – Lasse Jacobsson. Och säga vad man vill, men nog tusan har det gått över förväntan så här långt. Vem trodde att vi skulle ligga på allsvensk plats efter 22 spelade matcher? Inte jag i alla fall med tanke på den hårda Superetta det skulle bli i år. Jag riktigt myser här bakom tangentbordet när jag tänker på att Österälskaren Lasse Jaca kommer vara tränare även de kommande två åren, oavsett huruvida vi går upp i år eller ej.
Jag har förresten mer och mer börjat märka att medgångssupportrarna börjar poppa upp igen. Eftersom de flesta som känner mig vet om att jag är en stor Österfantast får jag ofta frågor som "hur går det för Öster nudå?", (precis som om de inte visste det själva) eller dylikt. Ofta har de också ett litet överlägset flin på läpparna när de frågar. Jag svarar snällt att det går bra och drar sedan en suck för mig själv och tänker "vilken stackare han är".
Jag vet nämligen exakt vad han tänker. Han beundrar nämligen sig själv för att han håller på ett storstadslag som Blowitt eller Malmoe eller Skansen.
Han tror han tillhör något. Kanske tror han att han är en sann Bajare.
Egentligen tillhör han ingenting. Kärleken till ett fotbollslag vilar på själsliga och abstrakt emotionella grunder. Kärlek kan inte köpas, den måste på ett ärligt sätt växa fram inombords. Och framförallt – den sanna kärleken, den dör ju aldrig.
Nåja, nog med stora ord, tillbaka så till det jag pratade om:
jag samlar mig och frågar lite lugnt "jaså du håller på [valfritt storstadslag här]? Hur många matcher har du sett med dem i år då?", varpå jag mottager ett tveksamt svar i stil med "ehh, två… men det är ju mycket enklare för dig – du behöver ju bara åka till Växjö för att se Öster!".
När jag hör denna kommentaren dör jag nästan lite inombords. Ska man verkligen behöva höra sånt här?! Han har alltså precis spikat sig själv i foten med denna korkade kommentaren men är tyvärr för dum för att inse det själv. Det förefaller mig rättså självklart att man som son av Värends bygder – eller kanske med en faders rötter här i takten – håller på Östers IF. Men ack så fel man kan ha.
I morgon spelar Öster en oerhört viktig match mot Örebro. Myten, historien och kulten kring mötena mellan Öster och Örebro sträcker sig långt före min tid i East Front, men man har ju inte kunnat undgå att bli indragen i denna mentala malkvarn allt eftersom.
Finns det osynliga olyckskorpar för Öster, som vilar tungt över luften i Örebro när Öster är där och spelar, eller är det bara skrock? Jag är alltför kluven i frågan för att kunna svara på denna ja-eller-nej-fråga, men frågar man EF:are som Per-siska Mattan eller Zingoranga är svaret alltid lika självklart – JA! Men imorgon kan något historiskt hända, läs bara Zingos krönika om matchen. Jag är själv försiktigt positiv inför matchen…
Till sist måste jag berätta lite kort om en chatt som utspelade sig på MSN häromdagen. Den kanske inte är så intressant om man inte tillhör falangen EF Musique, men what the heck, here goes:
Jag chattade med en – liksom mig själv – ytterst trogen medlem av EF Valp (vi låter honom vara anonym av personliga skäl och kallar honom lite fiktivt för Lars-Gunnar), och ungefär följande utspelar sig:
[Lars-Gunnar] – Tjena… vem är det på din visningsbild?
[jag] – Det är Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam.
[Lars-Gunnar] – vet inte vilka dom är..
[jag, lite försynt] – det är ett mycket bra rockmusikband.
[Lars-Gunnar] – aha, det kan inte vara något stort band.
Ja, vad ska man säga, hade jag haft rygghår hade jag nog rest ragg bums! Istället konstaterar jag halvt förskräckt för mig själv att dagens ungdom har på avarten för dålig koll på bra musik.
Nä, nu ska jag nog sjunka ner i soffan och avnjuta Bossens gamla magiska Greetings from Asbury Park, N.J. igen, ända från det härliga öppningsspåret Blinded by the light till den avslutande Its hard to be a saint in the city.
