Hösten är nu definitivt här. För många handlar hösten om gula löv och kallare väder, men för oss fotbollsälskare handlar det om nervösa säsongsavslutningar och elljus. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att Värendsvallen på något sätt lever upp i det hårda och kalla elljuset, speciellt eftersom läktarupplevelsen tillsammans med bitande iskalla vindar och duggregn gör att man påminns om alla de viktiga hemmamatcher man bevittnat under serieavsluten genom åren.
Mitt första höstminne med Öster är som 16-åring; från sista matchen hemma mot Örgryte och den efterföljande degraderingen 1988. Det var också första gången någonsin som Öster ramlade ur en serie. Jag minns alla muttrande människor på läktaren och en grå siluett på planen efter matchen som bara svagt tecknades genom den elljusbelysta dimman som rådde. Det var Stig Svensson. Kanske såg han redan då vad som komma skulle, att han mer eller mindre skulle bli avsatt året efter och att den varma föreningen skulle gå mot en istid. Nu dröjde det ytterligare 10 år innan den egentliga istiden infann sig, men man kan ändå direkt se – och lära sig av – vad som händer när personer utan minsta känsla för hur man driver en fotbollsförening tar makten och börjar genomföra sina idéer.
När jag tänker på hur Öster sköttes under de här 10 åren så blir jag mest arg. Visst gick det sportsligt OK i några år i inledningen med t ex det knappt missade SM-guldet 1992, men den slapphänta ekonomin, drygheten mot de små lokala sponsorerna och spelarlönerna galopperade ända tills det 1998 inte fanns någonting kvar. Vi kunde faktiskt ha dött, försvunnit. Eller nästan ännu värre, vi kunde ha tvingats att skriva ett farmarklubbsavtal med en större klubb.
Som Åtvidaberg gjorde. För några år sedan var det klassiska bruks- och Facitlaget ett superettalag på dekis som ständigt låg med kniven på strupen, och som till och med var nere i division II en vända. Även ekonomiskt var det svårt för östgötarna, gamla skrivmaskinstillverkaren Facit var sedan länge ett minne blott liksom kopparbruket. Då kom Djurgården, en klubb som själva haft svåra ekonomiska problem i många år men som klarat sig helskinnade, såg möjligheterna och skapade ett samarbete där klassiska Åtvid fick tillgång till spelare som ”blivit över” i DIF:s trupp, och DIF fick ett lag att skicka sina talanger till under deras utvecklingstid.
Iochmed att fotbollen direkt steg i kvalitet hos Åtvidabergs FF så uteblev de argaste supporterrösterna. Men nu är det annorlunda. DIF vill se sitt farmarlag i Allsvenskan, och för att ge laget en extra knuff så vill man att laget flyttar sina A-lagsmatcher till Linköping, som är en stor stad men som totalt saknat elitfotbollskultur de senaste 30 åren. Där finns sponsorerna, och där finns ett möjligt publikunderlag. Att man våldtar en klassisk förening som skrivit svensk fotbollshistoria genom att lämna inte bara sin hemmaarena – utan också sin hemstad bryr man sig föga om.
Nu låter det kanske som att det här är DIF:s fel; att det är stora stygga Stockholm som vill marginalisera småklubbar och förstöra deras historia. Så är det givetvis inte. Åtvids styrelse har största skulden i det hela, och finns det någon form av civilkurage och rättvisa kvar så avsätter föreningens medlemmar styrelsen vid nästa årsmöte och gör sedan allt de kan för att avstyra projektet. Gör om, gör rätt. Lycka till alla Åtvidabergare som anser att det här är galet, ni har åtminstone mitt fulla stöd.
Tillbaka till Öster nu. Nu när laget sniffar på allsvenskan, och lukten är så stark att man knappast kan undvika den även om man försöker hålla för näsan så frågar sig många av oss supportrar om klubben verkligen är redo för det steget. Svaret på den frågan är egentligen en motfråga: Är man någonsin riktigt redo? Det är svårt att svara på. Efter 2002 pratade vi om spelare som måste utvecklas, nyförvärv som måste förstärka och nyckelspelare som måste vara hela. En hel del spelare utvecklades, vi fick en hel del nyförvärv varav många var riktigt bra – men två av våra absoluta nyckelspelare blev långtidsskadade. Och vi hade inga pengar att ersätta dem.
Östers organisation tillhör idag definitivt en av topparna i Superettan, och håller minst lika god klass som flera av de allsvenska lagen. Det finns ett riskkapital avsett för spelarvärvningar som väntas växa ytterligare om föreningen avancerar uppåt. Vi blir inte mer klara än så här. Vi blir aldrig rikare än så här i Superettan – om vi nu inte ”säljer en Zlatan”. Och för närvarande ser det som bekant ut som något vi inte ens lär kunna hoppas på.
Så det är helt enkelt det sportsliga som det hänger på, och tur är väl kanske det. En match i taget.
Jag vill också i denna krönika ta upp ryktesspridning. Det är givetvis ofrånkomligt att det sker, och utvecklas föreningen ytterligare i den riktning vi alla helst ser så är det ännu svårare att freda sig mot det. Det jag kan känna är dock att vi måste börja lita mer på Östers organisation. Tillsammans har vi gjort ett bra jobb de senaste åren, och vi har idag ingen anledning att tro att föreningen skulle göra något som helst avkall från de stadgar och mål man tidigare har satt upp för spelare och ledare.
Men jag är helt på det klara med att det är den gamla misstänksamheten – som härrör från den tiden jag berättar om överst i denna krönika – som gör sig påmind.
Historien suddas aldrig helt ut – på gott och ont.
