Det fanns en gång ett begrepp som kallades ”Österhöst”; i samma takt som planerna blev allt sämre när regn och rusk ersatte sol, tappade Öster sitt vägvinnande tekniska spel på marken och dalade neråt i tabellen. Men det var för länge sedan. Nu kan vi vinna matcher även när spelet inte stämmer till 100%, och vi kan inte göra annat än att tacka våra vinnarskallar på planen för det. Årets upplaga av Öster har kapacitet att nå hela vägen fram, ja till och med vinna serien.
Jag har väldigt svårt att skriva en positiv krönika som handlar om framtiden, men nu ska jag göra ett försök. Svårigheten ligger i att inte invagga mig själv och läsarna i någon falsk säkerhet om att något skulle vara klart, och tidigare har det liksom känts som så att varken vi, spelarna eller föreningen behöver den extra press det innebär att prata om Allsvenskan.
Men nu skiter jag i det. Klarar vi inte den pressen så går vi ändå inte upp, så enkelt är det.
Jag satt och tänkte på Öster igår när Sverige spelade VM-kval borta mot Ungern. När den typiska 0-0 matchen gick mot sitt slut så fick jag någon slags underlig flashback från matchen Örebro – Öster i måndags som jag följde först via svenska radiosporten och sedan via mobilt Internet på väg upp genom Norge. Jag tänkte att: Ett egentligt vinnarlag sätter alltid i såna här lägen ett skitmål och vinner sedan matchen på vilja och tur. Nu vill jag inte kalla vare sig Markus Jonssons underbara kanon (årets mål i Superettan alla kategorier) eller Zlatans omöjliga-vinkel-ala-van-Basten skott skitmål, men ni förstår principen.
Vinnarlaget har det där lilla extra, fast endast som en krydda till en maträtt som är tillagad med högklassiga råvaror.
Under året som gått har jag gradvis uppdaterat mitt Öster från ett lag ”som har chans att hänga med däruppe” till ett vinnarlag. Jag baserar det dels på vår ganska så jämntjocka trupp som visat sig vara oändligt mycket stabilare än jag kunnat föreställa mig, och dels på att vi har några spelare som kan göra det där lilla extra. Pelu och PC är två exempel, Jonsson ett tredje.
PC, han gör ju inga mål nu, kanske någon säger.
Men då säger jag så här: Att PC inte målar just nu må vara hänt, han river lik förbannat ständigt öppna sår i motståndarnas backlinje som andra lagmedlemmar kan strö salt i. Allt hör ihop. Precis som att vår stabila trippel på mittfältet Wibbe-Fidde-Danne inte skulle vara något vidare utan understöd från backlinjen, eller att vår backlinje och dess två ständigt växande (kompetens och ihopspelmässigt) mittbackar Da Silva och Bild inte skulle vara något utan understöd från mittfältet.
Kort sagt: Vi agerar som ett lag. Och då den där typen av lag som i 99% av fallen har en hög lägstanivå, samtidigt som vi har det där lilla extra som gör att vi vinner matcherna. Det handlar faktiskt inte om tur eller flyt som en del säger, det handlar om att ha rätt spelartyper i laget och en tränare som vet var de skall spela.
Man vill gärna jämföra med 2002. Vad är skillnaden mot årets lag? Och har årets lag bättre möjligheter att etablera sig i Allsvenskan?
Skillnaderna är svåra att gå in på. Men visst känns årets trupp bredare. Ett exempel på det är att vi trots rätt mycket skador kan vinna matcher i år, medan vi under 2002 var ganska tama offensivt om vi inte hade ”stjärnorna” Daniel Petersson eller Ludwig Ernstsson i laget. Dessutom var vi minst sagt ojämna. 6-0 segern och en fantastisk fotboll hemma mot Åtvidaberg följdes av en ren katastrof med 0-4 mot Brage några dagar senare. 4-0 mot Ängelholm (med en viss Lars Jacobsson som tränare då) följdes av 1-3 mot Västra Frölunda. Så där såg det ut mest hela tiden, och tack vare att våra motståndare i toppen också sladdade så såg det riktigt bra ut fram tills omgång 21. Då började raset:
21: Gefle – Öster 1-1
22: Öster – Västerås 1-1
23: Assyriska – Öster 2-0
24: Öster – Enköping 1-1
25: Brage – Öster 2-0
26: Åtvidaberg – Öster 2-0
Tre 2-0 förluster och tre 1-1 resultat, vilket ger tre poäng på sex matcher. Kan man inte kalla direkt topplagsaktigt, va? Vi räddade skinnet med fyra raka vinster de sista matcherna, och tack vare att Frölunda hjälpte till genom att förlora med 3-0 borta mot Trelleborg och Enköping genom att förlora med 4-3 mot Häcken i sista omgången så vann vi också serien. På 54 poäng. Alltså lika mycket poäng som Assyriska tog kvalplatsen på förra året…
Dagens Öster är alltså stabilare, har ett grundspel som fungerar och är därmed mindre känsligt för skador. Oerhört viktiga egenskaper. Vi kan de facto därför ligga i toppen i en serie som måste ses som betydligt tuffare än den 2002. Och detta också trots att vi i dagsläget inte har någon Ludwig Ernstsson i truppen som då vann skytteligan med 18 mål.
Jag ser verkligen fram emot avslutningen av serien, och även om jag kommer att vara nervös under samtliga matcher jag bevittnar, och skitnervös under de jag missar så har jag börjat lära mig en sak:
Glöm allt gammalt voodootjafs om olyckskorpar som kraxar på Eyravallen, svårigheten att möta grönvita lag och det faktum att vi har så förtvivlat svårt mot AIK på Värendsvallen.
Är vi redo så är vi redo. Annars väntar vi ett år till.
En match i taget.
