Tåget lämnar Linköpings central 15.30. Beräknad tid för ankomst till Örebro är 17.35. Datorn och mp3-spelaren kommer fram och den här texten börjar sakta växa över skärmen. Gudarna vet att jag åkt mycket tåg i mitt liv, den här sträckan är det verkligen inte första gången jag betar av. Men den här resan är speciell. Den är en vital del i jakten på den perfekta dagen. Och allt står och faller med er nu, mitt kära Öster.
I lurarna: Belle and Sebastian – Seymour Stein
Våra liv byggs upp av en serie tidsenheter. Timme läggs på timme, minut på minut och vecka på vecka från födseln tills våra rödblå hjärtan slutar slå. På den mänskliga makro-nivån kan vi ha bättre eller sämre perioder, som ibland kan vara i flera år. Vilken sorts period vi är inne i på lång sikt bestäms naturligtvis av grundläggande faktorer såsom hälsa, sociala relationer och arbetsliv. Men ibland kan en av de små enheterna bryta mönstret. Ibland blir en viss vecka eller en särskild timme ett gott exempel som på ett konkret sätt visar vägen ur en lång tid av slitgöra och allmänt djävulskap (naturligtvis existerar också det omvända fenomenet, men det är en liten aning för deprimerande för att utveckla just här). Jag jagar den perfekta dagen. Och jag är halvvägs.
I lurarna: Johnny Cash – Hurt
Vi tar det från början (i presens, som vilken god fotbollstränare som helst skulle gjort).
Dagen börjar med att jag vaknar och finner mig själv ledig från jobbet. Efter två veckor av mottagning av nya studenter på Linköpings universitet (en period som inneburit såväl en extremt stor arbetsbelastning på mig och mina arbetskamrater som ett alldeles för stort utbud av fester som bara inte får missas) har jag till slut lyckats sova ut. Jag kan somna om fyra gånger innan jag släpar mig in i duschen. Frukosten smakar utmärkt. Huvudvärken från den senaste veckan är som bortblåst. Vädret perfekt. Den klara men ändå varma luft som infinner sig nu, när bara en försvinnande liten del av löven hunnit falla, är idealiska förhållanden att bygga en dag på. Två timmar senare finner jag mig dessutom i famnen på en flicka vars famn jag aldrig trodde mig ha chans att kvala in till (eller, kanske ungefär lika stor chans som BP skulle ha att kvala in till allsvanskan efter att ha förlorat första matchen hemma mot Halmstad med 5-0). Kort sagt: jag är stark. Luften är ren. Gräset fortfarande grönt. Och vardagen ger åtminstone ett halvt löfte att kunna förvandlas till fest.
I lurarna: Ryan Adams – Goodnight Hollywood Blvd
Jag jagar den perfekta dagen för att jag behöver den. Det finns inga som helst bevis för att detta lyckliga tillstånd kommer att fortsätta och bli starten på flera år av sötebrödsdagar. Men det är inte det som behövs. Det jag behöver är det goda exemplet, som påminner mig om hur det kändes när saker och ting var mer OK än de varit de senaste åren. En perfekt dag som inte visar något annat än att det faktiskt går att ha perfekta dagar.
I lurarna: Aretha Franklin – You´re all I need to get by
Men det är inte så enkelt. Det är det förvisso aldrig, halvvägs kan vem som helst komma. Men när det som står mellan en själv och den perfekta dagen är elva män i svart-vita kläder som går under benämningen Örebro SK, är det tamejfan riktigt svårt. För det spelar mindre roll hur bra allting är eller kan bli i ens privatliv. Tabelläget kommer man inte undan. Och det är i dagsläget fullständigt obarmhärtigt. Det är när man befinner sig snubblande nära sin dröm det är som värst. Värre än när allt är en millimeter från att helt rasa ihop, och värre än när den intetsägande vardagen i mittens rike håller på att tråka ihjäl en. Vid stoppet i Motala börjar jag känna nervositeten i knävecken. Svetten bryter fram i pannan, och högerbenet vägrar sluta fara frenetiskt upp och ned. Allt står och faller med er nu, mitt kära Öster.
I lurarna: Frank Sinatra – My way
Jag kliver av tåget om fem minuter. Foten sätts då ned på asfalt tillhörande den av Östersupportrar så fruktade staden Örebro. Jag vet att jag kommer tvivla på rimligheten, till och med det mentalt friska, i att åka just hit just nu och försöka inhämta lite hopp. Men en prestation blir inget värd om den inte är svår. En dag blir inte verkligt perfekt om man inte någon gång tvivlat. En seger ikväll skulle placera den femte september tjugohundrafem bland mitt livs mest minnesvärda ögonblick, och utgöra ett skinande föredöme i kampen för ett bättre liv. Att få se elva röda svettblöta tröjor göra kullerbytta om tre timmar och en kvart skulle, hur sjukt det än låter för den som inte lever ett liv som vårt, ge en injektion av energi som bokstavligt talat kan rädda hela min höst. En förlust eller oavgjort innebär att allt är precis som fucking vanligt, att jag lär mig att den perfekta dagen trots allt kanske inte finns och att det mesta kommer tuffa på som vanligt i den här skitiga, pissgrå och tråkiga världen för all överskådlig framtid. Om fem minuter börjar färden till den gigantiska elbelysta plastyta där slaget står. Allt står och faller med er nu, mitt kära Öster.
När du läser det här vet du hur det gick.
Veckans tips: Markus Jonsson – Jon Lundblad 2-1
