Mina religiösa grubblerier tar sig ständigt nya uttryck. På sistone har jag funderat mycket över varför Gud skapade rörmokaren. När jag frågar honom svarar han inte. Han är väl fullt upptagen med att hitta på nya jävelskap åt mig, kan tänka. Som t.ex. att bryta benen av så många Österspelare som möjligt, på kortast möjliga tid.
Låt mig förklara det där med rörmokaren. På sju sorger och åtta, nio bedrövelser kom till sist sommaren, och de inhyrda hantverkarna blev äntligen färdiga med mitt nya badrum. Oturligt nog blev det då genast värmebölja. Inte ens Sveriges största badkruka lägger sig i en Jacuzzi när det är 30 grader varmt.
Men efter ett par veckors tålmodigt väntande blev det rätsida på vädret igen. En regnig och ruggig kväll lät jag premiärbadet hälla upp sig själv medan jag plockade ihop allt det varje seriöst bubbelbadande mänska måste ha med sig: en god bok, ett glas isvatten med citronskiva, en fjärrkontroll, en banan, en hemtelefon, en mobiltelefon och två dosor snus.
Med händerna fulla och drulen naket dinglande mellan benen stegade jag in i badrummet. Lukten slog emot mig i dörren. Det luktade… ruttet lik, och vattnet i badkaret var alldeles brunt. Mitt lyckliga liv hade i den här upplagan varat i ungefär de fyra minuter det tog att gnolande plocka ihop allt det jag skulle ha med mig. Jag lade allt utom mobiltelefonen i handfatet och ringde genast upp rörmokar-Micke. Nu skulle han få sina fiskar varma (vad det nu betyder).
Hej du har ringt till rörmokar-Micke men jag kan inte ta ditt samtal för jag är på semester på Korsika. Ha en underbar sommar, det ska jag ha. Jag är tillbaka solbränd och fin den 15:e augusti.
15 augusti! Det var ju fan en månad dit! ”Solbränd och fin”. Kom hit, din jävel, så ska du få för solbränd och fin. Jag har ett svetsaggregat som väntar på dig.
Lyckligtvis hade jag redan lagt på luren när jag kom till de mest åtalbara mordhoten. Jag lugnade ner mig, höll för näsan och tömde badkaret på både vatten och liklukt. D.v.s. vattnet försvann, men liklukten satt kvar i flera dar innan den tonade bort.
Vad som var fel visste jag inte, men på nåt sätt hade rörmokaren lyckats förgifta vattnet. Min ledande teori var att han hade kopplat ihop brunnsvattnet med avloppet, fast jag kunde inte begripa hur. Och rören var nu prydligt inmurade under brädor, isolering, golvvärme och kakelplattor.
Dagarna gick och naturligtvis blev det hela tiden kallare och regnigare utanför dörren, samtidigt som det var 32 grader på Korsika. Självplågare som jag är kunde jag inte låta bli att kolla det. Ingenstans var det dock mer mulet än i mitt eget huvud. Ännu efter tre veckor höll jag kreativiteten igång genom att uppfinna nya sätt att ta livet av den där rörmokaren.
På förmiddagen söndagen den 14:e ringde telefonen. Det var rörmokar-Micke.
– Hej. Jag har just kommit hem från Korsika och jag hade ett meddelande på telefonsvararen som jag tror kom från dig. Ja, eller meddelande och meddelande, det var nån som grymtade nåt och sen lade han bara på. Var det du?
Jo, det var nog jag. Och så förklarade jag (lugnt och sansat, faktiskt) att jag kanske hade uttryckt mig oklart i beställningen, att jag visserligen har böjelse för kiss- och bajshumor, men att jag för den skull inte vill bada i mitt eget avloppsvatten.
Jag kunde nästan höra hur rörmokar-Micke kliade sig i huvet och så frågade han om han kunde komma ut redan samma eftermiddag. Jag räknade rask på saken: BP-Öster började ju klockan fyra, skulle vara slut vid tio i sex, jag kunde vara hemma igen till strax efter halv sju. Halv sju funkade med nöd och näppe för rörmokar-Micke.
När jag kom till Grimsta vid kvart över tre var det inga problem med att hitta en p-plats 40 meter från entrén. Kanske borde jag redan då ha begripit. Eller åtminstone när alla grindarna var öppna, att det bara var att kliva in på arenan, och att det på publikplats då bara fanns jag och ett skitigt och orakat fyllo med en skrynklig Ica-kasse i handen. Jag frågade honom när matchen började, men han förstod inte frågan. Då ringde jag min bror som bekräftade mitt misstag. Matchstart 17.00, ”om du inte är i Boden, för Boden-Gais började nu vid tre” sa brorsan och flinade.
Gick och satte mig i bilen, tänkte igenom situationen. Plötsligt hade liklukten i badrummet ställts mot min önskan att titta på Öster. Tydligare tecken på vad som väntade i den matchen gick ju inte att få. Så jag åkte hem igen.
Ungefär när BP gjorde 3-0 kom rörmokar-Micke inrullande på gården. Han såg allt lite blek ut under solbrännan. Eller så var det bara som jag inbillade mig, för rörmokar-Micke
var inte intresserad av att lukta på vattnet jag just hällt upp i badkaret åt honom, han gick i stället direkt till brunnen bakom ladan och lyfte på brunnslocket.
– Mm, som jag trodde, sa rörmokar-Micke.
– Som du trodde? sa jag.
– Sumpgas, sa rörmokar-Micke.
Och så förklarade rörmokar-Micke att sumpgas inte var helt ovanligt, speciellt om brunnen inte är djupborrad och om det kommer mycket regn som drar ytvatten ner i brunnen. Vattnet blir grumligt och luktar illa, men det är helt ofarligt. Och så föreslog rörmokar-Micke att jag skulle beställa en djupborrning i stället för en sisådär 50.000.
– Försvinner sumpgasen då? undrade jag.
– Kanske, sa rörmokar-Micke.
På det svarade jag att jag inte hade någon omedelbar längtan efter att bränna 50.000 som jag inte har på något som kanske inte hjälper. Och så bad jag rörmokar-Micke att tänka ut en annan lösning.
– Man skulle ju kunna sätta en luftventil på brunnslocket, sa då rörmokar-Micke.
– Hjälper det då? undrade jag.
– Ja, det gör det nog, sa rörmokar-Micke.
– Och vad kostar det? undrade jag.
– En femhundring, sa rörmokar-Micke.
Så åkte rörmokar-Micke hem igen och jag gick in och drömde om att vi hade gjort tre snabba sista kvarten på Grimsta. Det hade vi inte.
Dan därpå var rörmokar-Micke tillbaka och femhundra kronor senare var vattnet visserligen fortfarande i brunaste laget, men det luktade i alla fall inte illa längre. Sörgårdslyckan återvände till landet och den varande ända till dan därpå då de sista resterna av Östers anfall fick bäras av träningen på bår. Jag är helt säker på att det går åt helvete mot Ljungskile i helgen. Lika säker som jag är på att nåt med huset går sönder innan veckan är slut.
