På förhand tänkte man sig nog en rätt rolig, men svår match. Av det blev intet – regnet vräkte ner från minut ett och kanterna på Idrottsparkens gräsmatta påminde om risodlingar i Kina, viket kan förklara det undermåliga passningsspel som båda lagen ägnade sig åt i 90% av matchen. De båda lagens spel lyckades producera 1-2 riktiga målchanser åt vardera hållet under hela matchen, och som ni förstår hade 0-0 varit ett resultat som båda lagens spelare och supportrar varit nöjda med. Öster ville dock annorlunda och tofflade in 0-1 i 88:e minuten via Peter Wibrån. Inte helt ovanligt att planens hårdast arbetande spelare avgör en sådan här match!
Man var som sagt inte överdrivet optimistisk när man satte sig i en av de två supporterbussarna som igår morse lämnade Värendsvallen. Regnet pendlade mellan att vräka ner eller hänga i luften, och rapporter uppifrån Östergötland visade att det var samma sak som gällde där. Som vanligt är dock en resa med East Front ett bra sätt att lugna själen, och efter några mil då den sedvanliga humorn börjat spridas i bussen så hade man nästan glömt bort att man skulle på match. Och att den var viktig. Vid vinst så skulle Peking vara 8 pinnar bakom, vid förlust endast 2. Dessutom lyckades ju AIK vinna mot Degerfors, och det gäller att haka på den här toppen nu – när vi väl lyckats hamna där.
Efter att ha fått sig lite mat på en lokal pizzeria i Norrköping så gick bussarna till Idrottsparken. I samma veva som vi klev av bussarna så började regnet att vräka ner. Det pågick hela halvleken, och påverkade som sagt ovan spelet minst sagt menligt. PC fick matchens bästa chans efter väldigt fint förarbete av John Pelu, men Pekings målvakt gjorde en fin räddning. I övrigt så hade båda lagen ett antal halvfarliga frisparkar i halvleken. Öster blev dock till sist tillbakapressade av Peking då i princip varenda frispark i man-mot-man situationer tillföll de blåvita, vilket gav dem en chans att flytta upp folk och få ett visst spelövertag. Halvleken slutade mållös.
Andra halvlek blev också den en ganska tillknäppt historia, men Öster fick oftast föra spelet och skapade stundtals ett visst tryck mot Pekings mål. Våra tre killar på mittfältet – Svensson, Gustafson och Wibrån – ska tillskrivas mycket av detta då de krigade och jagade boll betydligt bättre än Norrköpings fyra killar. Pelu var oftast målet för crossbollar ut mot kanterna, och var planens klart mest sevärde spelare. Men den där sista passningen – som är så viktig för att ett lag ska kunna göra mål – infann sig dock aldrig.
Förrän i 88:e minuten, när alla i princip gett upp och börjat acceptera det faktum att det skulle bli 1 pinne – då… John Sallhag, som bytt av Sedunov i mitten av andra halvlek får bollen via mittfältet och sticker på en löpning utmed högerkanten. Väl nere i inläggposisiton slår han inlägget snett inåt bakåt där Peter Wibrån dyker upp och elegant vinklar in segermålet. Efter detta utbröt ett jubel och ett tumult som undertecknad inte upplevt på väldigt länge, och än värre blev firandet efter att slutsignalen gått. Det är liksom något visst med att vinna med 0-1 på ett skitmål (förlåt Wibbe, men vi kan nog inte kalla det något annat än det) i slutminuterna. Sett till hur halvleken utvecklade sig så var det faktiskt heller inte helt ologiskt.
Öster var snäppet vassare än Norrköping den här matchen, ungefär som när Norrköping liksom hade en extra växel mot oss i premiären på Värendsvallen. Backlinjen var bra, och jag lade faktiskt märke till en extremt taggad Fredrik Bild på sin f d hemmaplan vilket var riktigt kul att se efter den senaste tidens gnäll från oss supportrar. Endast Sedunov undgår godkänt, det går liksom fortfarande lite för sakta – men det handlar ändå om en klasspelare när han väl kommer igång. Mittfältet – ja, redan innan Wibrån satte 0-1 så skulle jag velat ge honom extra credits för arbetsinsatsen på mittfältet – han var överallt och petade, kämpade och fångade upp passningar som stannade i vätan. Svensson och Gustafson hjälpte också till bra. Anfallsmässigt så stod Pelu för den offensiva grannlåten, medan PC och Jonsson mest blev lite för fysiska och inte riktigt kom loss från sina bevakare.
Det blev en riktigt rolig hemresa, men det som verkligen etsade sig fast på näthinnan är det totalt galna sydländska firandet efter slutsignalen med många bara överkroppar i vätan, spelarnas uppenbara glädje över vår närvaro, Lasse Jacobsson och Ola Rydén som glatt dansar på supportrarnas uppmaning och bara att se äldre (60+) och yngre (20-) Östersupportrar glatt omfamna varandra… Det är stort, gosse – som Öster News hade beskrivit det.
Nu väntar lite vila för såväl laget som oss supportrar. Gör nåt vettigt av det allihop. När vi kommer tillbaka i höst så har vi med stor sannolikhet spelare som Freddy Borg och Martin Claesson tillbaka efter skador, och ett intressant nyförvärv i liberianske Natus Pannie…
Jag kommer att vara med. Du också?
