Sent om sider kommer här en halvårskrönika med funderingar och analyser från eastfront.net. Men allra först lite om de tilltänkta nyförvärven. Vi kan konstatera att den på förhand upphaussade bulgaren Mladenov visade sig vara en rejäl flopp och att liberianen Natus Pannie som vi tog hit mer eller mindre för skojs skull visat så pass mycket framfötter att Öster nu gör ett allvarligt försök att knyta honom till föreningen.
I många år så har vi supportrar tvingats konstatera att vi har en rätt hygglig startelva när alla är friska, men att det material som vi fått använda vid skador på de spelare som normalt håller till i startelvan inte håller måttet. I år måste vi ändå säga att vi klart förbättrats på den punkten. Knappt i en enda match i år har Öster kunnat ställa upp med sin på pappret starkaste trupp, ändå ligger vi just nu på kvalplats till Allsvenskan. Som jag ser det måste det bero på att truppen blivit jämnare och att våra yngre spelare på allvar är på väg att blomma ut. Ta killar som Emin Nouri, Arianit Bunjaku, Erik Tengroth, Patrik Vieweg m.fl. De har verkligen gått ut och visat god Superettaklass, trots att de hamnat rakt i hetluften. Ett styrkebesked.
Jag har tidigare varit inne på att om vi nu förstärker så anser jag att vi ska handla förstärkningar som direkt tar plats i startelvan, då det inte är schysst mot våra yngre spelare på väg upp. Min tanke med detta är att vi tjänar så mycket mer på att låta våra nuvarande yngre spelare på allvar få chansen att ta ett steg mot startelvan; vi får som exempel med det spelare som är på förhand fostrade i Östers nya 4-3-3 system då detta system numer praktiseras av samtliga herrelitlag i föreningen och inte minst – visar unga talanger som funderar på att pröva vingarna i stolta Östers IF att det verkligen finns en väg från juniorlagen till startelvan. En punkt som vi har varit dåliga på i rätt många år nu. Och att då värva t ex en 25-årig bänknötare känns totalt meningslöst.
Östers nya tilltänkta förstärkning Natus Pannie har fått lovord såväl från A-lagsspelarna själva som från ledare och supportrar. En av de mest rutinerade spelarna (ingen nämnd, ingen glömd) lär bl.a. ha sagt att det var länge sedan han blivit så uppfintad på läktaren som när Pannie började husera på träningarna. Vad är haken med Pannie då? Som så många andra afrikanska spelare så handlar det främst om positionsspel och försvarsspel, vilket inte är så konstigt då det praktiseras en annan typ av fotboll i Afrika än i Europa. Jag är medveten om att Pannie kanske inte tar plats i en förstauppställning i Öster, och däri ligger egentligen mitt enda tvivel till värvningen enligt resonemanget i stycket ovan. Men eftersom jag älskar spelartypen, teknisk fotboll (Österfotboll) och har sett Pannie dominera under en träning (samt vet att han gjort på betydligt fler än så) så sällar jag mig i leden. Pannie skulle kunna tillföra truppen en dimension till + att om vi gör den typ av affär som vi gjorde med Atiba Hutchinson (lån ett halvår, sedan köpoption till en på förhand bestämd summa) så är riskerna obefintliga.
Nu då till själva säsongen, och tränarnas och spelarnas insatser. Vi börjar med radarparet Lasse Jacobsson och Nicklas Persson (och jag vill faktiskt också knyta in Ludde Ernstsson och Perra Hermansson på ett hörn också). Jag tror att knappt någon Östersupporter (möjligen en och annan 4-4-2 förespråkare) är missnöjd med tränarna, och fattas väl annat. Om vi fokuserar på Lasse så kombinerar han såväl social kompetens med total rakhet som ett hett engagemang med en kronobergsk klurighet. Det är den senare egenskapen som främst visats i förmågan att göra det bästa med vad man har, och tjurigheten i att när man väl är övertygad om att något fungerar så håller man fast vid det. Det fick AIK erfara på Råsunda. Jag fick bl a efter den matchen flera uppskattande mail från AIK-supportrar där en bl a skrev följande:
”Jag trodde inte att jag skulle få uppleva att något lag kom till Råsunda den här säsongen och inte bara stängde ytor…Öster är ett trevligt lag som jag önskar all framgång”
En annan menar på följande:
”Kul att se ett spelande lag, ett spelande lag som dessutom med sin höga kvalité har fog för en optimistisk anfallsfotboll….Till yttermera visso har ni superettans trevligaste tränare. Lycka till i fortsättningen!”
Jag tycker de där två styckena summerar allt. Lasse har lyckats få ihop Östers anfallsglada tekniska fotboll samtidigt som han håller på att slipa bort den naiva biten från spelarna; fotboll handlar också om kamp, att inte vika ner sig i närkamperna och kriga i 90 minuter. Samtidigt som han ger ett seriöst och trevligt intryck. Tillsammans med Nicklas ”Liatorparn” Persson så leder han träningarna på samma sätt; med klurighet, engagemang om så krävs, ris och ros till spelarna och man känner också någon slags långsiktighet i övningarna.
Att de unga spelarna kommit upp till A-laget och varit så pass förberedda har säkert också sina förklaringar. Ludde Ernstssons och Perra Hermanssons tillkomst är en. Luddes starka engagemang har väl knappast undgått någon, inte heller spelarna. Via lite omvägar har jag hört exempel på hur mycket spelarna uppskattar tränarduon, och kan de dessutom se att det finns en väg upp till A-laget (som de inte kände alls för något år sedan) så motiverar det dessutom ytterligare. Det var t ex en fröjd att t.ex. se Vieweg debutera i Degerfors förra lördagen, då han spelade vänsterforward i A-laget som han inte gjort annat i hela sitt liv. Han kände till löpvägarna, visste var han kunde förvänta sig att få bollen och vilken trygghet det måste vara för en ung spelare som kommer rätt in i hetluften kan jag – som själv var en rätt usel medelmåtta i fotboll – bara tänka mig.
Det var den första delen av halvtidskrönikan. I nästa del av krönikan som kommer väldigt snart får ni läsa eastfront.nets kommentarer till EF Trophy och individuella spelarbetyg…
