Fotboll är livet, sägs det ibland när man vill understryka hur mycket man tycker om att ha denna ädla sport som livsstil. Men det går att föra resonemanget långt bortom bara den känslan. Det går faktiskt att kvantifiera det hela. Att räkna på saken, och komma fram till att fotboll är livet. För ser man objektivt på det är är ju livet helt enkelt, krasst räknat, fotboll.
När man sammanställer vad man egentligen gör, är det chockerande hur mycket som har att göra med det gröna fältets schack. Idag, söndagen den 12 juni 2005, är lika mycket en vanlig dag i mitt liv som ett perfekt exempel. Jag var ute och festade igår. Träffade en vansinnigt snygg tjej som otroligt nog fick för sig att prata med mig i någon timme, tills jag sumpade allt på någon skitgrej (läs: var så rädd för att lyckas att jag plötsligt bara var TVUNGEN att gå och se på när min kompis Jonas spelade bort ett par hundra på Black Jack) som vanligt. Sedan vandrade jag ensam och bitter hem i den dagsljusa natten med fåglarna kvittrandes så vackert att jag på fullt allvar trodde att de gjorde det enkom för att jävlas med mig.
Nåväl. Jag vaknade vid tolv. Fem över tolv började jag spela Championship Manager (med Barcelona, värvade just Henry och Davids). Det som är så bra med det spelet, är att man kan göra annat samtidigt. Sagt och gjort. Tillsammans med spelandet ägnade jag mig åt följande kulturella aktiviteter: äta frukost, kolla på Tyskland-Frankrike och Norge-Italien i dam-EM, skissa på Östers troliga startelva mot VSK på baksidan av ett kuvert, följa Rosenborg-HamKam på Canal +, äta Billys Pan Pizza, titta på Avspark, TV4-sporten och Sportspegeln. Alltsammans alldeles själv.
Sammantaget har jag ägnat bokstavligt talat hela dagen åt fotboll, och på flera olika sätt samtidigt dessutom. I och med att jag spelat och kollat samtidigt (och tammefan, nu skriver jag dessutom veckobrev om det) skulle man kunna säga att jag idag ägnat två dagar åt fotboll.
Naturligtvis går det i vågor. Vid vissa tillfällen i livet har ens största passion större betydelse än vid andra. För tillfället är jag till exempel så singel att det gränsar till det patetiska. Hade jag varit sådär löjligt lycklig som vissa andra är på sommaren, hade det varit en (delvis) annan sak. Och sådant händer ju trots allt under perioder av livet (well, it better…). Då är det naturligt att fotbollen får stå tillbaka för andra trevligheter, som till exempel soffmys, hångel, gemensamma uppvaknanden och långpromenader. Men när det är som värst (eller bäst?) tar som sagt fotbollen upp en vansinnigt stor portion av mitt liv.
Och det är bra skönt, det. Missförstå mig inte: det är inte så att det här livet faller mig illa i smaken, eller att jag är så värst missnöjd på det stora hela. Tvärtom. Det är naturligt med svängningar i livet. Man går igenom olika skeden och faser, och när den processen sker är det skönt med lite grundtrygghet. Jag kan ge mig fan på att jag kommer tänka på fotboll när jag gifter mig, när jag får mitt första barn och dagen jag går i pension. Den kontinuiteten är något att bita i.
Veckans tips: Puberteten – 25-årsåldern 1-2 e.fl.
