Enligt den samlade vetenskapen går människans anala period över nån gång i treårsåldern. Jag vill inte gå så långt som att säga att vetenskapen har fel. Jo, förresten, det vill jag. På annat sätt kan jag inte förklara att jag hela tiden tycks hamna i kiss-och-bajs-relaterade situationer.
Och att jag gillar det.
Du som gjort misstaget att läsa mina tidigare veckobrev vet att jag haft vissa bekymmer med rörledningarna under badrummet. I all handlingskraft gjorde jag därför upp med rörmokarmicke om att han skulle leda arbetet med en genomgripande renovering.
För den saken behövdes ju inte bara rörmokarmicke, utan också snickare och elektriker, men för att man jag skulle slippa att ha koll på femtielva hantverkare samtidigt utsåg jag rörmokarmicke till arbetsledare, sen fick han pussla ihop resten. Man får inte vara dum.
Så jag rensade i kalendern och satt i all min klokhet härom måndagen och väntade på att rörmokarmicke och dom andra skulle dyka upp. Från köksfönstret stirrade jag ut mot uppfarten ända tills rörmokarmicke ringde vid fyratiden på eftermiddagen och sa att nåt hade kommit emellan.
Men på tisdagen kom dom i alla fall. En rörmokare (Micke), en snickare och en elektriker ställde sig mitt i badrummet och kliade sig i huvudet en stund innan rörmokaren sa till snickaren:
– Hmm, vi har en tretumslösning här. Inte bra.
– Nä, svarade snickaren. Inte bra.
Under tiden hade elektrikern upptäckt nåt med om det var tvåfas istället för trefas eller tvärtom eller hur det nu var. Jag undrade försynt vad det elektrikern just sagt kunde betyda. Elektrikern slutade att klia sig i huvudet i en sekund och så sa han:
– Ja, det är ju inte bra.
När halva förmiddagen gått bjöd jag in allihop till köket på kaffe med dopp. Vid köksbordet dristade jag mig till att fråga om det var nånting dom hade sett där inne som var bra, eller åtminstone adekvat. Då var det tyst en stund, sen frågade rörmokarmicke om han fick ta en kaka till.
Framåt eftermiddagen hade trion i badrummet kommit fram till att jag redan från och med dagen därpå nog var tvungen att säga hejdå till toalettstolen och duschen. Från början hade det varit meningen att jag skulle kunna använda åtminstone muggen en bra bit in i produktionen, men eftersom det var nåt som inte var bra kring det så gällde det inte längre. Rörmokarmicke tröstade mig med att han skulle låta placera en bajamaja på en SJ-pall i garaget i ladan och en duschslang med varmvattenberedare strax intill.
Veckorna går och hantverkarna fortsätter arbetet med att i första hand inte dyka upp som dom ska, i andra hand klia sig i huvudet och sucka över allt som inte är bra (när de väl dyker upp), och i tredje hand faktiskt göra nånting åt det. Detta medan jag sitter på min bajamaja i ladan och ber till högre makter om att grannarna inte ska komma förbi, för garagedörren blåste sönder i stormen i vintras.
Numera bajsar jag i sandaler; d.v.s. jag bajsar inte i själva sandalerna utan jag har sandaler på fötterna när jag bajsar. Själva bajset förpassar jag ner i bajamajan (och är lite bekymrad över att jag trivs med att få skriva ordet bajs i olika former så många gånger på så kort tid).
Men den allra första gången på bajamajan gjorde jag misstaget att ta på mig mina långa, brandgula herremans-stövlar innan jag gick ner till ladan för ja ni vet vad. Vad jag aldrig har tänkt på är att man i själva torkögonblicket gresar på benen för att komma åt allt eventuellt överstående klet där bak. Oavsett om du attackerar problemet bakifrån eller framifrån; gresar på benen gör du.
Men har du ett par långa herremans-stövlar på dig så går det inte att dra ner brallorna mer än halvvägs. Som en direkt konsekvens av det kan du inte gresa i den utsträckning själva torkningsmanövern kräver. För mig innebar det att jag till slut fann mig själv stående på huk med röven i vädret, greppande SJ-pallen med ena handen och desperat famlande bakåt med den andra. I ladugårdsöppningen satt katten och glodde konstigt på mig. Några andra vittnen slapp jag lyckligtvis. Hantverkarna var fullt upptagna uppe vid huset med att klia sig i huvudet.
Har du förresten prövat hur skönt det är att ta sin morgondusch i ett ladugarage på en SJ-pall i tre plusgrader klockan halv åtta på morgonen? Och har du mitt i den processen tvingat dig själv till ett glatt ”god morgon” när någon av dina anlitade hantverkare obekymrat promenerat förbi med lunchboxen i ett stadigt grepp i ena handen?
Jag hade väl till sist blivit alldeles knäpp av det här, om det nu inte vore för att jag redan är det. I sviterna av att jag brände ut mig på jobbet för ettochetthalvt år sen går jag fortfarande till diverse experter som för dyra pengar försöker räta till hjärnan så pass att jag inte bränner ut mig igen. Det är en psykolog en gång i veckan och på sistone dessutom en äkta psykiater, den sistnämnda med uppdraget att ge mig en psykiatrisk profil.
Psykiatern började med att berätta att hon jobbade på ett av landets större sjukhus under veckorna, och tog emot privatpatienter varje lördag. Eftersom jag har betydande erfarenhet av att arbeta dygnet runt veckans alla dagar undrade jag stillsamt vad hon hade för liv egentligen. Då suckade psykiatern och började med att beskriva sin eländiga tillvaro innan hon mitt i en mening kom på att det ju var jag som var patienten, inte tvärtom. Jag föreslog att hon kunde lämna tillbaka de där 800 kronorna jag just gett henne och fortsätta sin berättelse, men den gick hon inte på.
I stället satte hon ett formulär i händerna på mig, med ett par hundra ja-eller-nej-frågor. Och så placerade hon mig i ett rum intill med penna i handen och sa att om jag bara svarade sanningsenligt på alla frågorna så skulle hon snabbt kunna ge mig en profil. ”Du får en halvtimme” sa hon och lämnade rummet.
Det började stillsamt, första frågan var ”Tycker du om dig själv?” Funderade en stund på det där. Fet är man ju och någon Robert Redford har man ju aldrig varit, men jag är snäll när jag sover och även i vaket tillstånd står jag väl i allt väsentligt ut med mig själv. Svaret fick efter tre minuter bli ”ja”. 27 minuter och 199 frågor kvar, fick nog dra upp tempot lite.
Kryssade mig fram genom min lyckliga barndom, relationen till det motsatta könet och en del annat smått och gott. Efterhand blev det roligare och roligare. ”Händer det att du får lust att döda någon som beter sig illa i trafiken?”. ”Har du någon gång sett ett ufo?” ”Tycker du om att plåga djur?”. Där stannade jag till en stund. AIK-are är ju djur och dom är väldigt roliga att plåga, men nu var jag kanske på väg att missförstå frågan. Det fick bli ett nej där. ”Brukar du prata med osynliga andar?” Nä, vi pratar inte med varandra, andarna och jag… Däremot har jag ofta långa konversationer med min katt, men det slapp jag frågor om. (dock fick jag sanningsenligt kryssa i att katten och jag inte har sex med varandra, och jag vill tro att det inte bara beror på att hon är kastrerad).
Blev klar på tid och återvände till psykiaterns rum. Hon tog på sig glasögonen och gick hummande igenom alla svaren. Under tiden läste jag uppochner på ett papper hon lagt på bordet. Där stod att läsa alla profiler hon hade att välja bland. Där stod: manodepressiv, sociofobisk, sociopatisk, klaustrofobisk… Vid ”paranoid” hajade jag till. Jag tror ju alltid att det ska gå åt helvete för Öster, det är nog paranoja det. Eller är jag kanske sociofobisk? Det måste ju vara rätt skruvat att trivas bäst i sällskap av en katt i en röd stuga mitt i en skog. Nästa åkomma i raden var tvångsmässig. Där har vi det! Hur ska man annars förklara att mitt enda kvarvarande Österglas måste vara nydiskat inför match? Kunde det rent av vara så illa att jag var par
anoid, sociofobisk och tvångsmässig på en och samma gång?
Då tittade psykiatern upp och sa att jag var frisk!
– Men jag tycker ju om att plåga AIK:are, försökte jag (med ett leende, men ändå).
– Du är frisk, upprepade psykiatern.
– Att få rysningar varje gång nån säger ”Örebro Sportklubb” är det friskt det också? undrade jag.
– Jag måste erkänna att jag har frågat mig hur det egentligen står till med alla er idrottsgalningar, men erfarenhetsmässigt är de flesta av er i psykiatrisk mening friska, sa psykiatern.
– Inte AIK:arna, muttrade jag.
– I den saken tar jag inte ställning, sa psykiatern (och log faktiskt tillbaka).
Därefter tog hon blodtrycket på mig och till råga på allt elände var det inget fel på det heller.
Alltså är jag frisk. Det finns inte ett spår av psykiatrisk tvångsmässighet i att tycka att det är kul att skriva bajs så ofta som möjligt i ett veckobrev; och det är inte ett dugg paranojigt att vara livrädd för matchen mot Frölunda på onsdag.
Efter två raka segrar, en mot ett av fotbollshistoriens sämsta lag och en med två straffsparkar till hjälp, så tror vi att vi är världsmästare och ska vinna med 18-0 på Ruddalen. Dom har en vinst, en oavgjord och nio förluster så här långt och det låter ju lätt. Men den oavgjorda kom mot exallsvenska Örebro och om förlusterna är bland annat följande att säga:
• ledde över Väsby, släppte in två snabba mot slutet
• i 86:e avgjorde Norrköping
• Gais vann med 4-0, men tre av målen kom från 85:e och framåt
• förlust mot Falkenberg efter mål i röven i 89:e.
• ledde med 2-0 mot Ljungskile, tappade ett, tappade två och släppte in 2-3 i 92:a.
Förra gången vi åkte iväg med ett par segrar i ryggen var till just Ljungskile. Och hur bra gick det? Hur bra gick det? Hur bra gick det?
Frölunda har i grunden ett för ungt och orutinerat lag. Dom har ingen spets, ett svajigt mittfält och… ja vafan vet jag. Normalt ska vi förstås vinna över dom, men tala nu om för mig vad som hittills har varit normalt i den här förbannade serien.
Och ta mina varningar på allvar. Jag är sannolikt den ende i hela Eastfront som har papper på att jag inte är knäpp i huvet.
