Väldigt sent omsider kommer en matchrapport från er man på läktaren. Igår var den läktaren placerad på Råsunda, och matchen som avnjöts – ja faktiskt, jag tycker faktiskt att den gjorde det – var AIK mot Öster. Pär Cederqvist verkar nu äntligen vara tillbaka i fjolårets högform, men den jag främst av allt vill lyfta fram är Markus Jonsson (bilden). Vilken säsong han är på gång att göra!
Jonsson värvas till Öster som offensiv central mittfältare, skolas om till mittback, får hjälpa till som ytterback och anfallare, ska sedan ta en fast plats som mittback och slutligen i år så sades han vara renodlad högerback, tränar bort 5-6 kilo för att öka snabbheten, får vikariera som forward några matcher och igår – i en match borta mot AIK – sätts han in som mittback. Och gör inte ett fel på hela matchen. Jag är lyrisk, och i stånd att ta tillbaka åtminstone hälften av all den skit jag vräkt på Macke förr om åren när det gått dåligt. Trodde inte han hade rätt skalle för elitfotboll, men jag hade fel. Riktigt fel.
Första halvlek började i AIK:s favör, men PC:s och Pelus fina jobb både framåt och bakåt tillsammans med firma Svensson/Gustafson/Wibrån gjorde att AIK:s backar inte kunde slappna av en minut i uppspelsfasen. Och det var bra för Östers vidkommande för felpassen haglade efter ett tag från svartgult och vi kunde ganska enkelt få möjligheten att starta anfall. Halvchanser från båda hållen ackompanjerade halvleken, och när jag till sist ombads summera matchen i halvtid i SMS-form åt en god vän så blev det följande text:
”0-0. Helt ok kan sluta hursomhelst”
I andra halvlek hade AIK satt in Derek Boateng, och jag anar mig till att vi kommer att få se mer av denne spelare i Superettan framöver. Han ensam skojade friskt med såväl Östers mittbackar som mittfältare under den andra halvleken, men den där lilla sista passningen eller avslutet ville sig inte för hans sida. Men han var viktig för AIK, för plötsligt fick de någon som kunde förlänga deras anfall och etablera mer press på vår planhalva. Som ett brev på posten kom således AIK:s ledningsmål på nick när Bild inte hängde med (knappt godkänd för övrigt), och då såg det tungt ut för Öster. Jag började misstänka att det här kunde börja rinna iväg och bli riktigt otrevligt.
Är det någon lagdel i AIK som var sämre än de andra så var det deras backlinje. Stundtals såg samtliga fyra spelare lite loja, ja nästan nonchalanta ut. Som när Öster får en hörna, Jonsson får gå upp och nicka ner bollen till PC som tofflar in den till 1-1. Ovan nämnda backlinje står under den här perioden och bara tittar på, och jag har hunnit bita mig handen tre gånger för att inte skrika ut min glädje.
Sen blev det nerv på allvar. Båda lagen sniffar seger och chanser skapas åt båda hållen. AIK får ju dessutom en boll inne bortdömd för offside, och Stringheim var någon decimeter ifrån att bli evigt ihågkommen för ett ofattbart självmål då en lös rullande boll hoppar över hans fot och sånär rullar in i målet. Kanske är PC allra närmast av de alla i slutet när han kastar sig på ett fint inlägg, men bollen missar foten precis.
1-1, slut, och Råsunda avfolkas i stil med ett gulsvart lämmeltåg. Jag känner mig stolt. Vi stod upp bra mot seriens bästa lag (tro mig, det är inget snack om den saken) och klarade oavgjort med viss mersmak trots ett massivt publiktryck som får åtminstone 80% av allsvenskans lag att sucka avundsjukt.
AIK till allsvenskan på en räkmacka, och resten av oss får kriga om smulorna. Vi och något lag till har kapacitet för att störa dem i våra bästa stunder, men det är nog också allt.
Men ändå – avslutningsvis – hela Österlaget är värda en eloge. Ni gjorde som sagt mig och alla andra supportrar stolta med en inställning ni gärna får kopiera till resterande matcher framöver och inte göra några mer ”frölundor”. Tillsammans med en offensiv värvning i sommar så skulle det kunna göra hösten väldigt intressant.
Vi sviker er aldrig.
