Säsongens första 0-0 match, och frågan man ställer sig efter att ha bevittnat den är hur det kunde ske då Mjällby såg ut att vara flera mil den nivå laget hade runt 2000-2001. Efter att ha funderat på det några timmar börjar jag mer och mer inse att det handlar dels om brist på självförtroende i det offensiva spelet, och dels på hur vi agerar mot lag som backar hem med mycket folk. Det låter så enkelt, men är det egentligen det?
Jag har tidigare sagt att jag inte kan bli riktigt besviken på Öster så länge spelarna åtminstone sliter ute på planen. Och det råder det inget tvivel om att man verkligen gjorde. Visserligen gjorde en del spelare sämre insatser än man vant sig vid eller kan förvänta, men det handlade inte om någon kollektiv kollaps. Vi skapade chanser, anföll brett och rappt men det där allra, allra sista räckte helt enkelt inte till för att få bollen i mål. Så jag kan till skillnad från Kronobergs samlade presskår ha åtminstone en viss förståelse för vad Lasse Jacobsson menade med sitt uttalande efter matchen; ”Jag är nöjd med allt utom att vi inte gjorde mål och vann”.
I första halvlek fick vi snabbt utstå det klassiska Östermantrat med mycket innehav och lite chanser. Ett vilt kämpande Mjällby hade bestämt sig för att hålla tätt bakåt och kontra framåt, något man inte kan lasta dem för. Mot slutet av halvleken började det dock hända saker. Mjällbyspelarna gick faktiskt på knäna efter att ha jagat boll i 30-40 minuter, och här hittar vi Östers bästa period. Att bollen inte går in i målet vid någon av de 4-5 riktigt giftiga chanserna som skapades är ett smärre mirakel, och jag svär att jag kunde höra Värendsvallsspöket skratta elakt från sin plats någonstans på Öppna gnäl… ehh sittplats.
Andra halvlek, och tyvärr lyckades vi inte återuppta pressen från när den förra slutade. Mjällby lyckas snarare flytta upp lite spelare i banan, och trots lågt bolltempo etablera viss press och skapa lite farliga frisparkar. Då får vi uppleva några riktigt intressanta byten som till viss del vänder på matchbilden. Först byter Lasse ut Emin Nouri, som var fjärran från den nivå vi vant oss vid den här säsongen och sätter in PC centralt på topp. Wibrån går ner till högerbacken, och Claesson tar Wibbes plats på mittfältet. Direkt känns det som att vi får en helt ny tyngd i tremannaanfallet och såväl Borg som Pelu får mer ytor då PC med sin uppoffrande spelstil sysselsätter Mjällbys backlinje konstant. Men inget mål alltså.
En kvart senare, och efter många högljudda rop från Norra Stå som saknar sin passningskonstnär så får Denis Velic beträda planen till förmån för Martin Claesson som inte gjort någon dålig insats men sprungit sig rejält trött. Öster höjer sig nu ytterligare ett snäpp, och det var bara felstudsar och en kvalificerad enhandsräddning av Mjällbys målvakt som låg mellan oss och de välförtjänta tre poängen i det här läget. Matchutvecklingen var faktiskt för en gångs skull när de här två lagen möts precis som jag förväntat den, Österpress i slutet av de två halvlekarna och däremellan lite halvchanser åt båda lagen. Jag trodde dock att vi skulle vinna med något mål, och jag borde ju då haft fog för mina förhoppningar…
Ska dra ett snabbt stycke om Mjällby också för de som är intresserade. Man kunde ganska snabbt konstatera att man är ängsliga och har lite svårt att hitta sina positioner såväl i anfallsspelet som försvarsspelet, men hjärtat är det sannerligen inget fel på. De gulsvarta slet hårt tillbaka, jagade framgångsrikt och det var som sagt endast i de sista tredjedelarna av de två halvlekarna som skillnaden mellan de två lagen syntes på allvar. Österbekante Johan Svensson, som ju också till sist fick sin EF Trophypokal från 2004 innan matchen, hade dock ingen lyckad dag utan såg mer än lovligt förvirrad ut i sin position som någon slags hybrid mellan yttermitt och anfallare. Den enda riktiga delikatess som Mjällby bjöd på var den frisparksvariant som lurade både mig, alla andra Östersupportrar på Norra Stå och Claes Green – men som väl var fick vår favoritsprattelgubbe ut ett ben i sista mikrosekunden.
Öster å sin sida får dra sig tillbaka, slicka såren och träna avslut i en vecka. Våra anfallsspelare har kompetensen som krävs för den här serien, det känns som att kanske allt snack om och träning på att ligga rätt i positionerna gått ut lite på tajmingen i avsluten. Får jag bestämma – det får jag ju inte, men iallafall – så vill jag nog också se lite förändringar på mittfältet i nästa match. Jag börjar ställa mig frågan varför Daniel Svensson är en helig ko. Igår var han iochförsig godkänd bakåt, men han bidrar knappt med något framåt utan det är snarare den tilltänkte defensive mittfältaren Fredrik Gustafson som tar rollen som uppspelare. Med Velic på planen kom plötsligt de snabba djupledspassen på 5-10 meter som är så viktiga som komplement till crossbollarna ut till ytterforwards.
Inledningsvis pratade jag om att en del spelare var sämre än man kan förvänta sig, och för en gångs skull tänkte jag namnge dem. Emin Nouri måste ha vaknat på helt fel sida idag, virrig bakåt och osynlig framåt. Peter Wibrån gjorde inte bort sig, men heller inget konstruktivt överhuvudtaget. Daniel Svensson var väl också OK vände i princip (på gammalt ”Senan”-manér) bakåt vid varje bollkontakt. Martin Claesson kämpade fint, men hamnar på fel platser som forward och var redan trött när han väl kom ner i mittfältet. Övriga spelare får godkänt.
Avslutar matchrapporten med att konstatera att något behov av krismöte är det inte snack om ännu. Sakta men säkert gnetar vi in oss i spelsystemet, det som känns lite surt nu är att det går lite väl sakta. Vi har verkligen chansen att bli ett absolut topplag i år, och därför är dagens situation extremt frustrerande. Men jag ger mig till tåls ett tag till.
Jag tror på grabbarna. Och sommaren som snart är här. Vilket väder igår alltså.
