Låt oss inte skämta eller skönmåla i detta allvarliga ämne. Kärleken gör allt som oftast jävligt ont. Oftare än vad den känns bra, om du frågar mig. Oavsett om man håller fast vid någon man har nära trots att människan behandlar en som skit, eller om man åker över halva landet för sina sista pengar och förlorar med 1-0 på en feldömd straff.
Den kommer i många former, sägs det. En klyscha, men en mycket sann sådan. När smärtan blir som störst på grund av en viss kärlek, finns det en storhet i att kunna vända sin energi till en annan. När den där flickan eller pojken man älskat i år efter år slutligen vänder bort och det inte finns något i hela jävla världen att göra åt det, är det extra vackert att åka bil någonstans
med sina bästa vänner. Om laget man följer av hela sitt hjärta befinner sig i fritt fall genom divisionerna, är det en fantastisk sak att kunna reparera sig själv med hjälp av ett strategiskt tajmat pokerparti.
Men kärlek handlar inte bara om flexibilitet och mångfald. Den är minst lika mycket en fråga om trohet. Om lojalitet.
För ibland är det alltför bekvämt att väja för smärtan. Att växla för mycket, att låta lojaliteten stå tillbaka för det egna kortsiktiga välbefinnandet. Oftast är det lättast att helt enkelt inte sätta sig i positioner som man anar kommer att göra ont. Men det är inte alltid starkt. Det är definitivt inte lika vackert som det är rationellt.
Dagligen gör männikor det svåra, och samtidigt det beundransvärda. De står fast vid värderingar och drömmar som förefaller overkligt osannolika. De förlåter vänner som inte förtjänar förlåtelse. De håller fast vid gemenskaper kring projekt till synes utan framtidsutsikter.
Vid vissa tillfällen sker det dessutom helt medvetet. Den rationella analysen av olika potentiella utfall visar ibland helt tveklöst att målet man strävar efter är omöjligt att nå. Men kärleken får ändå människan att fortsätta till det bittra slutet.
När man ser tegelväggen komma, när man vet att enda anledningen att det kryper i knävecken är anspänningen inför den stora smällen, kan det vara svårt och till och med direkt hälsovådligt att hålla fast vid samma kurs. Om man bara är säker på två saker: att det inte går att släppa sitt mål och att det inte går att nå dit, är det kärleken som får en att fortsätta. När det är två matcher kvar och sex poäng och tjugo plusmål upp, är fortfarande hoppet det sista som lämnar bröstkorgen. Och man står där och skriker fram tills det efter bara två minuters stopptid är över.
Det är, mina vänner, är kärlekens verkliga storhet.
Veckans tips: Arsenal – Manchester United 0-1 (på en feldömd straff)
