4-3-3. 4-4-2. 4-2-3-1. 4-5-1. Dessa förbannade siffror, vad betyder de egentligen? Och varför ägnar vi spelsystemsnördar oss åt milslånga diskussioner på forumet om vilket spelsystem som är bäst när en fotbollsmatch väl egentligen handlar om styrka, snabbhet, teknik – och flyt.
Jag är en av de förtappade; jag erkänner villigt. Mina favoriter bland siffr…ehhh förlåt spelsystemen är de som innehåller en trebackslinje som t ex 3-5-2 eller 3-4-3 eftersom jag fått för mig att de är de mest offensiva. 4-5-1 eller 5-3-2 (ja det finns faktiskt lag som säger sig spela efter den modellen) är värst. 4-3-3 är ett sånt där ”antingen-eller” system som kan brukas enligt Drilloprincipen i extremdefensivt långbolltjongarsyfte (förtäckt 4-5-1) eller enligt Lasseprincipen där de tre därframme verkligen skall vara därframme och ingen annanstans.
De första 20-30 minuterna igår var underbara. Det var inte bara småtrevligt som det där kortpassningstrillandet vi höll på med på Schenkas tid, det handlade om modern, snabb fotboll med ett forwardspel som höll gott och väl allsvensk klass. Vi vann bollarna på mittfältet eller i backlinjen, max två passningar och sen var bollen på väg i hög fart utefter marken med en spelare bakom på Brommapojkarnas planhalva. För en spelsystemsnörd var det här det optimala, en bekräftelse på att det förbannade 4-3-3 faktiskt kan fungera – i seriespel, på Värendsvallen med det lika förbannade Värendsvallsspöket i bakgrunden.
Värendsvallsspöket ja förresten. Det satt förmodligen och tjurade under den första halvtimmen, sen var det dags att beträda planen igen och sätta sig i skallen på spelarna. Jag undrar vad det egentligen säger till spelarna? ”Niiiiiii är vääääärdelööösa”, ”Baaaaaacka heeeeem”, eller ”Niiiii kan inte speeeela 4-3-3” är mina tips. Mot slutet blev förmodligen spöket skrämt av Martin Claesson i 88:e minuten, kanske är det hans elektrostatfrilla som blir för mycket då man hört att spöken visst ska vara känsliga för elektromagnetiska fält. Hur som helst visade Martin att ingen på Östers tremannamittfält ska vara säker på sin plats bara för att det just är tre man på det. Jag har sagt det tidigare i matchrapporten men det tåls att sägas igen: Ett mål och ett målpass på fem minuter. Claesson är faktiskt på mycket god väg att på allvar ta sig in i mitt Österhjärta för övrigt, men det har ni säkert redan räknat ut.
Tillbaka till siffrornas förlorade värld. Öster skall spela 4-4-2 är en gammal känd devis. Jag tror att även jag själv utropat den någon gång i frustration över den Widénska 4-5-1/4-3-3 variant vi fick uppleva i inledningen av förra säsongen. Anledningen till att 4-4-2 devisen existerar är att vi vann några SM-guld för 30-40 år sedan med det systemet, samt att senast vi var ett riktigt bra fotbollslag (för ca 10-15 år sedan) så använde vi oss också då av det systemet. Kanske är det dags att sluta se bakåt nu. ”FRAMÅT, FRAMÅT, FRAMÅT…” hörs ju EF ofta skandera när det blivit lite väl mycket av mittfält-i-knä-på-försvarfotboll av Öster.
4-3-3 praktiseras nu fullt ut av samtliga A-lag på herrsidan, och även om det då ser lite ängsligt ut ibland så har systemet slagit igenom på bred front bland Östers tränare. Jag citerar A2:s chefstränare Ludde Ernstsson:
”- P-allsvenskan, J-allsvenskan, B- och A-laget kör samtliga 4-3-3. Det känns som att systemet håller på att sätta sig nu. De flesta spelare är inkörda i 4-4-2 sedan tidigare, och jag tror att det är utvecklande att vidga vyerna och ta till sig något nytt”
Amen. (och mer om Jönköping strax nedanför)
Framtiden för Lasses 4-3-3 ser alltså ljus ut. De pojkallsvenska och juniorallsvenska lagen liksom A2 går för första gången på länge riktigt bra alla tre. Förra veckan vann samtliga sina matcher. Den här veckan lekte det pojkallsvenska med Jönköping Södra och vann med 0-12 på bortaplan, och det juniorallsvenska laget förlorade knappt hemma mot talangfabriken V:a Frölunda med 0-1. Det pojkallsvenska laget har efter två matcher redan tagit greppet om sin serie eller vad sägs om 6 poäng och 17-0 i målskillnad?
Det är inte bara tillfälligheter. Östers nya organisation med samma spelsystem rakt igenom och de nya tränarna är på god väg att göra gemensam succé.
Tänk om 10-15 år. Då kanske spelsystems- och sifferdevisen lyder Öster skall spela 4-3-3 istället och alla blir nostalgiska och minns den dagen då Claesson på egen hand sänkte AIK i näst sista hemmamatchen säsongen 2005 och när Arianit Bunjaku som såldes för 40 (fötti) miljoner till Spanien gjorde debut i A-laget…
Avslutar med lite EFM-reflektioner från er man på ståplats:
– ”Gross” kan man säga är engelska för ful. ”Ful” rimmar på ”gul”. Gul är även den framträdande rygglogotypen på Östers matchställ. Räkna ut resten själva.
– Om någon ville skriva en uppsats om hånfulla citat mot domare så vore Norra Stå på Värendsvallen en fantastisk plats att finna samtliga gamla klassiker som en hel del nya på.
– Östers bästa spelare i inledningen av årets serie heter Markus Jonsson. Han har gjort en Velic och bantat 6-7 kilo över vintern för att bättre axla sin nya roll som ytterback. Världsklass.
– ”Gross” rimmar ju även nästan på ”Gorkss”. Undrar hur han har det däruppe. Saknar honom ibland.
– En spelare i BP visade prov på stor humor när han under presentationen vände sig om vinkade mot Norra Stå när klacken på sitt vanliga vis hälsade spelarna välkomna med ett ”AVART!!!” Sånt gillar vi.
– Kan fortfarande inte släppa att Freddy Borg är född i Trelleborg, gått i gymnasium i Landskrona och spelat U-fotboll i Malmö FF utan att någon verkar reagerat. Tack för kaffet, Skånefånar.
– Har jag nämnt Martin Claesson?
– Ramsan ”Hatten hade satt´en” hördes för första gången på Norra Stå, en blivande klassiker 2005.
