Åtvidaberg. Bakom detta charmiga namn på en håla byggd kring en gammal koppargruva vilar en stor del av Östergötlands fotbollskultur – ja Norrköping får ursäkta ett tag åtminstone. En riktig höjdarmatch i Retroettan väntar, med två lag som anser att fotboll inte handlar om 10 man i försvaret och fasta situationer. Sådana förutsättningar brukar betyda goda förutsikter för tre poäng till våra rödblåa lirare, men eftersom den här säsongen hittills omkullkastat de flesta av de konspirationsteorier som EF vaskat fram genom åren som motgångssupportrar så vet jag varken ut eller in. 1999 var ett av de åren som det gick bra, 0-3 i Östers favör och EF:s cykeltjuvar var också i högform (se bild)…
1999 var undertecknad inte med, men jag minns väl mina hittills två bortamatcher i Åtvidaberg – 2002 och 2004. Vi börjar med 2002. Då var Åtvidaberg ett ganska bedrövligt lag och något som bara skulle köras över i jakten på Allsvenskan. Hemma vann vi med 6-0 i en osannolik match, men vid tillfället för mötet på Kopparvallen var Öster verkligen nere i en svacka. Vi förlorade också med 2-0, och efter detta skrev EF ett öppet brev till Öster efter några riktigt märkliga uttalanden av dåvarande lagkaptenen Stefan Paldan efter matchen. Efter att EF och Öster rensat luften vände det för laget, och resten vet ni…
2004 var en sån där helskum match, dessutom på en lördag. Åtvidaberg var det bättre laget i 80 minuter av 90, men Öster gjorde matchens enda mål och Emin Nouri var kung. Resan hem och utgången efteråt är vad som verkligen etsat sig fast; totalupplevelsen gör det till en av de roligare EF-resorna man varit med om.
I år missar jag dessvärre denna match med tillhörande bortaresa. Lagom långt avstånd, och en väg som man oftast aldrig kör annars. Man börjar med att ta 23:an upp mot Oskarshamn, svänger av efter Åseda och sedan in på en riktig kostig som leder en förbi småländska mystiska platser som Målilla, Hultsfred och Vimmerby – innan man hamnar i Östergötland och Kisa – där vägen blir kostig på allvar. Men en vacker kostig. Vägen mellan Kisa och Åtvidaberg är lika vindlande och tjusande som spelet mellan de båda lagen oftast blir. Och bara så ni vet så har jag rötter i Kisa. När ni når samhället, spana åt vänster, lokalisera den gigantiska TV-masten på ett av bergen som omger byn och tänk att där, där är Zingos farfar född som ett av många syskon i ett litet torp som bara grunden finns kvar av.
Tillbaka till fotbollen. Åtvid har svajat betänkligt efter en hygglig inledning av serien och förlorat två raka matcher med 1-0 (VSK H och FFF B). Det gör mig både nervös och lugn. Nervös för att de blåvita kommer att vara heltaggade, och måna om att visa sin hemmapublik att man hör hemma i övre delen av tabellen, och lugn för att de kommer att spela med den största pressen. Öster smyger i bakvattnet medan media koncentrerar sig på att följa AIK, GAIS, Örebro och Norrköping, och även om varje poäng är viktig kan man – hur gärna man än vill – inte tala om att vi spelar med kniven mot strupen. Bara ut och lira boll alltså. Det brukar vi vara bra på.
Avbräck för Öster är att Pelu och Nouri är skadade, men med tanke på hur laget spelade i 80 minuter i onsdagens match mot Örebro så är det ändå med ett slags positivt lugn man ser fram emot morgondagen. Och skulle vi nu gå på en mina så är det inte hela världen, utan det är bara att fortsätta kämpa på.
Och segla i kölvattnet på en räkmacka, ett ord som blev populärt igen häromsistens… (ni som ibland går in på SvenskaFans och läser förstår vad jag menar)
Avslutningsvis passar jag på att avtacka Stefan Lindstig som tidigare i helgen publicerat sitt sista veckobrev som ordinarie skribent på eastfront.net. Som en hyllning till Stefan har jag valt att inte censurera ett enda ord, inte för att det behövdes – men i alla fall. Tack!
