Inlägget kom. Nicken kom. Sedan var det någon i vägen som skymde sikten. Det gick vad som kändes som vansinnigt lång tid innan jag visste var bollen var. "Goda nyheter, ty om en boll som är på väg mot mål försvinner ur sikte och det sedan inte händer något alls, brukar det innebära att den inte gått in", hann jag på en bråkdel av en sekund tänka.
Sedan låg den bara där, på andra sidan mållinjen. 1-0 till det trista laget från staden till vilken min nuvarande stad är granne. Det gick omedelbart upp för mig. Premiären var på väg att barka åt… ja, precis det ställe det brukar barka åt.
1998 åkte vi ur Allsvenskan. Det finns säkert någon som kan rätta mig om detaljerna, men på sommaren det året mötte vi Malmö FF hemma. Det var just efter studenten, vädret var fantastiskt och jag åkte bil alldeles för fort tillsammans med mina bästa kompisar från Nässjö till Växjö. Stefan Thordarsson fick på någon form av tokträff från kortlinjen som ohyggligt vackert skruvade sig in i bortre delen av målet. Jag tror även att någon gjorde mål på frispark. "The bottom line" är dock att vi vann matchen. Det är snart sju år sedan.
Och senaste gången jag såg Öster vinna en seriematch.
OK, jag bor inte i eller i närheten av Växjö. Urvalet av matcher blir alltså ganska begränsat. Men ändå: det handlar om långt över tio matcher, som rödblått lyckats vinna exakt noll, zip, zero, av. Trots ett febrilt kämpande, en och annan snygg triangel-kombination, stolpskott, mirakelräddningar och horribla domslut till vår fördel har det inte blivit någon enda seger.
Det här med att gå på ett ganska litet antal matcher per säsong ger en ett speciellt sätt att fungera. I och med att närvaron på matchen i sig är en väldigt rolig och trevlig händelse, riskerar matchens resultat ibland att hamna i andra hand. Praktexemplet är naturligtvis allsvenska premiären 2003. Trots storförlusten var förmånen att ha fått se en match i landets högsta serie på Värendsvallen den bestående upplevelse den kylslagna kvällen gav.
Men om man älskar sitt lag tillräckligt mycket, är det inte ett hållbart sätt att fungera i längden. Den brinnande längtan efter tre poäng övervinner förr eller senare glädjen över att ha fått se sina hjältar spela.
Så skedde också för mig.
Det vände i cupmatchen mot AIK borta samma år, när Mats Rubarth elegant satte spiken i den småländska kistan. Efter att ha försökt tvinga mig själv att tänka "men det är ju ändå kul att vara här" i tre minuter, bitandes mig själv i läppen, släppte jag till slut kontrollen. Inget var värt att få se den gulsvarte fienden jubla, dansa och håna mina egna. Segern var viktigare än allt annat, och så har det varit sedan dess.
Och nu får det vara nog.
Nu ska det fan till krafttag. Jobb, pengar, socialt liv, you name it. Det är härmed nedprioriterat till förmån för världens bästa rödblåa lag från staden jag föddes i. Sju års väntan skall snart vara över. Precis varenda match som det är i närheten av möjligt för mig att åka på, tänker jag se. Gång på gång på gång, tills det blir seger. Och sedan kanske lite till. Och inte tillstymmelse till "det är ändå kul att vara här"-attityd. Segern framför allt.
Och när den slutligen är vunnen ska jag skrika rakt ut. Tacka, hylla, vråla ut ord av kärlek till vårt lag, vår gemenskap och vår hembygd. För nu får det vara nog. Alltid Öster.
Veckans tips: Öster – Örebro 16-0
