Det här veckobrevet ska handla om hur man förvandlar en fin skjorta till två fula kalsonger. Det ska också handla om hur man på bästa sätt tar sig förbi en lång och ringlande skithuskö. Men framför allt ska det handla om hur dyrt det kan vara att följa Öster, utan att ens gå på matcherna.
Jag börjar från början. I oktober bestämde dom som bestämmer på firman att alla vi som också är med och bestämmer åtminstone lite grand skulle åka till Las Vegas i april. Och så bokades det flygbiljetter och hotellrum – med en så fantastisk precision att avresan skedde på morgonen samma dag som Öster skulle möta Norrköping, och hemresan dagen efter bortamatchen mot Väsby.
Men nu lever vi ju en gång för alla i IT-åldern, så ingen mer än jag är väl direkt förvånad över att jag fick igång min laptop mot trådlöst Internet 10.000 meter över Grönland (till en kostnad av 22 dollar). Så där satt jag i min trånga flygstol över Atlanten med en amerikan innanför mig, och följde via Svensk fotboll hur vi fick en straff till skänks från Gud och att han strax därpå ändrade sig och såg till att vi förlorade likförbannat. Stor bedrövelse när slutsignalen gick – hos mig men inte hos amerikanen innanför. ”Är matchen slut nu så att man kan få komma ut och pissa?” frågade han. ”Vill du inte veta hur det gick?” frågade jag. ”Nä, jag vill pissa” sa amerikanen.
När han kom tillbaka från pissandet började vi att språka lite med varandra. Jag gratulerade amerikanen till att han inte behövde fylla i det gröna tull-formulär som jag hade framför mig, där jag bland annat fick svära på att jag inte varit aktiv nazist i Hitlertyskland för 60 år sedan, samt att jag inte hade med mig trotyl i handbagaget. ”Det där är väl ingenting” sa amerikanen och så berättade han att han hade nåt vanligt namn, jag kommer inte ihåg vilket nu, men låt oss säga John Smith eller nåt sånt. John Smiths problem var att en annan John Smith hade ställt till med nånting som gjorde att antiterroristpolisen letade efter honom. Så varje gång min stolsgranne visade upp sitt amerikanska pass i tullen, togs han åt sidan och fick genomgå ett 30 minuter långt förhör innan antiterroristpolisen vågade tro på att det här var affärsmannen John Smith från Idaho, inte den misstänkte terroristen från Arkansas.
Jag sa inget till stolsgrannen men jag tänkte lite i mjugg att det var väl skönt att amerikanarna får känna på sin egen medicin. Sen landade vi och jag fick lämna ifrån mig dubbla fingeravtryck och bli fotograferad i alla möjliga vinklar innan dom släppte in mig i Chicago. Under fotograferandet såg jag hur en säkerhetspolis ledde in John Smith i ett angränsande rum. Man borde ha tipsat polisen om att kolla ändtarmen.
Nån timme senare fortsatte färden mot Vegas och väl framme på hotellet visade det sig att man kunde koppla upp sig mot bredband, till det facila priset USD 10.99. Var ju tvungen att höra eftersnacket även om det inte direkt gladde. Zingos sågning av insatsen på Vallen kändes i själen ända tills slutsignalen gick i Väsby för nån timme sen. Risken är förstås att rapporterna från Väsby också är sakligt negativa, men det vill jag just nu inte betala 10.99 för att få veta.
Fast nu går jag händelserna i förväg. Innan det var dags för match mot Väsby hann jag med att konferera, golfa, spela roulette, gå på konsert och titta på boxning Live från Caesars Palace. Konfererandet gick väl bra, golfen gick illa, rouletten vann jag en skvätt på, boxningen var kul men för att tala om vilka som möttes måste jag leta rätt på souvenir-t-shirten jag köpte och det orkar jag inte just nu. Konserten var med Celine Dionne och den gick väl an så länge hon sjöng, men allt pratet mellan låtarna höll på att ta livet av mig. Hon stod där och sa att publiken var helt fantastisk när den inte alls var det och jag dessutom visste att hon genomfört samma konsert fem kvällar i veckan i två år i sträck och har kontrakt på ytterligare två år. Det sägs att hon drar in motsvarande en miljon kronor per kväll, och att hennes man gör av med lika mycket på casinot medan hon sjunger.
Jo och så var vi ju på nattklubb en kväll och är det nånstans dom kan skilja på folk och folk så är det i Vegas. Herrtoaletten var både liten och trång och kön ringlade sig lång. Men om du beställde ett helrör för 50 dollar till ditt bord så fick du ett vitt vip-band runt handleden och det hade den enda funktionen att du fick gå före alla andra i skithuskön. Only in Vegas! Själv gick jag hem till hotellrummet i stället när jag blev skitenödig. Stod ändå inte ut i oväsendet.
Jag har inte mött Lassie här i Vegas, men jag bor på samma hotell som Quentin Tarantino och jag har en jobbarkompis som såg Bill Clinton på Ceasars Palace. Dessutom satt Sugar Ray Leonard på första raden under boxningen. Det gjorde dock inte jag.
Mycket annat har jag väl inte att berätta, annat än att jag varit i bråk med room servicen i två dagar, ända sedan dom för dyra pengar åtog sig att tvätta en av de två skjortor jag har med mig och sen slarvade bort den. I stället för skjortan fick jag tillbaka två par kalsonger från tvätteriet och trots att jag viftar med mitt kvitto försökte dom länge och väl hävda att kalsongerna var mina och att dom minsann inte fått nåt skjorta av mig. Nu har jag i alla fall blivit av med kalsongerna, men skjortan har fortfarande inte dykt upp.
Till sist blev det söndag och det var dags för bortamötet med Väsby. Klockan fem på morgonen väcktes jag av ett SMS från Mattan, som glatt meddelade att gänget nu befann sig i Solna, på god väg mot arenan. Det där med att jorden är rund och att klockan är olika mycket på olika ställen har Mattan inte riktigt greppat. Men det gör inte så mycket; jag svarade glatt och somnade om. Strax före sju på morgonen ringde väckarklockan, jag steg upp, tog på mig Öster-t-shirten och loggade in på nätet (USD 10.99). Sen följde jag matchen via Akos rapportering på officiella, via Svensk fotboll och via Radiosporten. Om jag tolkar rapporterna så var det väl inte nån riktigt vacker seger, men tre poäng är tre poäng och depressionen har kommit av sig, åtminstone tillfälligt. Härnäst handlar det om obesegrade Brommapojkarna. Obesegrade Brommapojkarna? Saker och ting är inte längre vad de en gång har varit.
Nu vet jag inget mer. Dags att logga in på nätet (USD 10.99), skicka iväg detta alster och sen lunka ner till hotellpoolen. Jag vet att du inte tror mig, men faktum är att handdukarna där nere är gratis. Å andra sidan tar dom 10 dollar för tranbärsjuicen.
2-0 på söndag! Jag säger som Lindstig: Ta hem full rätts!
