Nu smälter snön i Strängnässkogarna. Det är det ena skälet till att längdåkningsskidorna har åkt upp på vinden. Det andra skälet inleder jag veckans alster med.
Det började med att jag tyckte att hallen inte kändes riktigt fräsch. Bland annat saknades det en rejäl hallspegel.
Jag hittade en sån på vinden, där skidorna nu befinner sig, bar ner den, stor och tung var den, men med lite jävlar anamma så fick jag upp den på väggen. Plötsligt kunde jag se mig själv i helbild och insåg:
Jösses vad fet jag har blivit!
Jag har alltid varit snabb från panik till handling. Följdriktigt for jag genast in till Intersport i Strängnäs, gick bort till längdåkningsskidavdelningen och ställde mig framför 800 olika par skidor utan att begripa nåt. En försäljare växte upp ur marken och frågade vad han kunde stå till tjänst med. Jag berättade som det var; att jag just hade insett att jag blivit fet som en gris och att jag borde röra på mig, samt att de svenska insatserna i det nyss avslutade längdåknings-VM hade inspirerat mig till just längdåkning i långsamt tempo.
Men det var fasligt vad skidorna såg smala ut? Så mindes jag inte att det var när jag sist stod på ett par. Det var i och för sig på den tiden då Tomtabacken föreföll likvärdig med Hahnenkammrennen. Jag var väl nio år eller nåt. Skidorna var röda om jag minns rätt. Och jag stod nog på dem högst en gång.
Försäljaren förklarade att skidorna var så där smala nuförtiden, men att vi svenskar har skidåkningen i generna så det fanns inget för mig att vara orolig för. Och så sålde han raskt på mig ett paket med pjäxor, stavar och allt.
Hem igen i ett huj, vallade upp laggen i köket, och så ut på gårdsplanen för en premiärtur. Det tog en stund att räkna ut hur pjäxan skulle fästas i skidan men till slut stod jag där jag stod, och svajade.
I näsans riktning hade jag nu en mikroskopisk backe, vägen från huset ner till ladan. Utan vattenpass är det svårt att säga om det lutar eller inte. Men det gör det, det vet jag för när jag tagit mitt första stavtag började skidorna att leva ett eget liv, med den feta grisen ovanpå som ofrivillig medresenär. Strax var det skenande ekipaget uppe i 2-3 km/h – minst! – och jag hade åt helsicke för mycket bakvikt. Skidorna fortsatte sin färd mot ladan, men den feta grisen blev på nåt sätt kvar, med påföljd att jag förstås drattade baklänges i en vid båge i luften, med svanskotan före ner i den isiga backen. Där tog skidsäsongen slut.
Om allt började med att jag blivit tjock av att ha suttit för mycket på mitt feta arsle, så löste sig den saken direkt. Nu kunde jag inte sitta över huvud taget. Med hjälp av sittring från vårdcentralen i Strängnäs kunde jag i alla fall ligga på rygg och räkna sprickorna i taket. Och trösta mig med godis och coca-cola.
Kylan tilltog utanför, som mest var det 24,8 minusgrader utanför. Katten vägrade att gå ut, själv hade jag inget val. Det enda jag kunde göra var att ligga raklång i sängen, eller linka upp för att slänga ny ved i brasan. Efter tillräckligt många coca-cola så blir man ju dessutom pissnödig och nu kommer fas 2 i denna sorliga historia.
När svanskotan inte är av på åtta ställen så sitter jag ner när jag pinkar. Det är inte så manligt, men ganska praktiskt, för pinket hamnar alltid där det ska. Men om man inte längre kan sitta återstår ju bara att stå. Kan man dessutom inte ens böja sig lätt framåt, inser man strax att pinket kan hamna var som helst, och hur skulle jag kunna torka upp det från väggar och golv när nu kotan mådde som den mådde?
Men jag är kreativ när jag sätter den sidan till. Med ingen annan än katten som vittne kunde jag ju pinka i handfatet, i perfekt ståhöjd och utan problem att snygga till efteråt. Sagt och gjort. Pinket strilade medan jag tittade mig själv i badrumsspegeln och funderade om jag kanske inte hade gått ner nåt kilo trots allt.
När jag sen riktade blicken ner i handfatet såg jag till min förskräckelse att pinket inte runnit undan. Där stod jag med ett handfat halvfullt med piss. I rena chocken slog jag på varmvattnet, med påföljd att jag en halv minut senare hade ett handfat helt fullt med ljummen pissvattenblandning.
Sa jag att det var 24,8 minus utanför? I röret under huset hade det bildats en ispropp. Bara just i det rör som ledde till handfatet på muggen, ingen annanstans. Här följer lite matematik:
Vid tillfället hade jag bott i huset ca 333 dagar. Dittills hade jag väl pissat tre gånger dagligen, alltid på samma mugg och alltid hade jag prydligt tvättat mina händer i handfatet efteråt. Det gör ca 1000 användanden av handfatet under perioden. Vid ett av dessa tillfällen har jag nyttjat handfatet på ett för handfatet ej avsett sätt (d.v.s. jag pissade i det). Lika många gånger har röret i underjorden drabbats av en ispropp (det vet jag med säkerhet eftersom det de 999 gångerna innan hade fungerat som det skulle). Alltså är risken en på en miljon att det som hände skulle hända.
Tänk på det du som till äventyrs tycker att vi ska både behålla och bygga ut kärnkraften. Saker som inte kan hända händer oavbrutet runt omkring oss. Utom att Öster vinner över Örebro SK på det som en gång i tiden hette Eyravallen (eller på Värendsvallen för den delen). Hoppsan, där slank jag in på fotboll i veckobrevet, jag hade annars tänkt att det här skulle bli det första i sitt slag som helt och hållet handlade om något annat. Nåväl, åter till ordningen:
Ringde till rörmokarmicke som sa att han ändå var på trakten och kunde svänga förbi med en gång. Genast fick jag bråttom att med ömmande kota börja ösa över pissvattenblandningen i toalettstolen där den ju hörde hemma. Pisset i kröken under handfatet kom jag åt med hjälp av polygriptång. Resten spädde jag ut med tvål.
”Luktar det inte lite konstigt” sa jag medan rörmokarmicke höll på med en vajer ner i underjorden för att försöka trycka sönder isproppen. Vet inte varför jag förde ämnet på tal, det var nog nåt psykologiskt, typ hellre fäkta illa än fly (eller var det tvärtom?). ”Inget jag känner” sa i alla fall rörmokarmicke. ”Jag är förkyld”.
Efter en halvtimme gav rörmokarmicke upp. Han trodde inte längre att det var nån ispropp utan något annat och det som återstod var nog bara att bända upp golvet. ”Kan bli dyrt” avslutade han med, på hantverkares speciella vis.
Det var min kreativitet som fått mig att pissa i handfatet, ändå vågade jag plocka fram den en gång till. Kreativiteten, alltså, inte snorren.
– Vad tror du händer om vi häller ner salt i röret? sa jag.
– Jag har hållit på med det här i 30 år men det har jag aldrig prövat sa rörmokarmicke.
– Bra, jag.
På det gick jag ut i köket och kom tillbaka med ett paket av finaste mineralsalt inhandlat på Coop. Rörmokarmicke hällde ner ett par-tre deciliter i röret – och fem sekunder senare började det att mullra i underjorden. Efter ytterligare tio sekunder var det fritt blås i röret igen.
– Det var det jävligaste, sa rörmokarmicke och plockade ihop sina grejor.
Han gav sig iväg utan att ta betalt och hann väl inte mer än runt hörnet förrän jag stod och pissade i handfatet på nytt. Då ringde telefonen.
Om Lycka är att få sin nya bil levererad så är väl Olycka att det ska ske just när man inte kan sitta. Samtalet var från Citroen i Eskilstuna som meddelade att min nya cittra hade kommit från fabriken i Paris tre veckor före utsatt tid. Att man aldrig kan lita på fransmännen.
Lösningen fick bli två alvedon och sittring under röven i bilen. Iväg till Eskilstuna, bytte bil med handlaren (med en slant emellan) och satt strax med dubbla känslor bakom ratten på min nya bil. Å ena sidan glädjen över alla spännande pojkleksaker som den är fylld med. Å andra sidan den evigt värkande röven, trots brandgul sittri
ng.
Bland det första jag ville göra var att testa CD-växlaren för att se om röststyrningen fungerade. Problemet var att jag inte hade någon CD och det var ju flera mil hem till huset i skogen. Svängde in på närmaste Statoil, haltade in i butiken och fram till det nästan helt uthandlade CD-stället. Det fanns tre skivor att välja bland:
1) Madicken
2) Lasse Berghagen på Skansen, och
3) samlings-CD med Ebba Grön.
Strax satt jag på nytt på min sittring, i min splitternya, skinande bil, med röststyrd GPS-navigator, lika röststyrd inbyggd telefon med SMS rätt in i dispalyen, med läderklädsel, laminatrutor, sexväxlad automatlåda, en väldig massa cylindrar och ännu fler hästkrafter. Och CD-växlaren med åtta högtalare, ur vilka det nu strömmade musik:
Staten och kapitalet.
Plötsligt kände jag mig som den idiot jag är. Alla ideal nerspolade på muggen (eller i handfatet). Alla utom ett, slår det mig nu:
Och det har premiär den 16 april.
