Om du inte har något direkt att säga i ditt veckobrev men ändå vill ha läsare, då ska du trycka in ett par lockande ord i ingressen.
Britney Spears.
Fördelen med att jag just var lockande i ingressen är att jag har dig kvar i mitt våld, kära läsare. Nackdelen är att om man frestas att vara för lockande så kan det vara svårt att leva upp till. Dessutom ska ju veckobrevet i någon mån vara relevant för den verksamhet vi dyrkar.
Alltså har jag nu inte bara att hitta nåt att skriva om Britney Spears. Jag ska dessutom med någorlunda poetisk harmoni förflytta mig från henne till Östers Idrottsförening. Det blir inte det lättaste. Men tärningen är en gång för alla kastad. Nu gäller det att hoppa från tanke till tanke tills jag kommer fram. Risken är att det blir långt, men det ska gå. Och vi vet alla var jag måste börja:
Aftonbladet toppade häromdagen med nyheten om att Britney Spears och Paris Hilton bråkade om vem av dem som har den bäst klädda dvärghunden. Om detta stod att läsa i Bladet, och det var ju bra det (Vreeswijk). Vad som händer kring de nordkoreanska kärnvapnen hade tidningen däremot inte plats att redogöra för. Men det kan man ju förstå, papper är dyrt.
På tal om dvärghundar (första tankehoppet, känns inte som att jag har kommit närmare); en kompis till mig jobbade förr om åren med den svenske trumpet-legendaren Ernie Englund, du vet han med Gotländsk sommarnatt (den går så här: Da, da, da, daa, da, da, da, da, da, da, da, da, da, da, daaaa…). Och om honom gick det ett rykte. Det sades att Ernie hade varit i Amerika på nån turné och hamnat på en bjudning på den svenska ambassaden i Washington. Där nallade han lite väl mycket av alla bjuddrinkarna och blev så full att han diskret fick avhysas från stället. Dagen efter hade han både bakfylla och ågren och tänkte att det fanns väl inget annat råd än att åka tillbaka till ambassaden och be ambassadören om ursäkt.
Sagt och gjort. Bakfulle Ernie visades in i nån salong och satte sig i en soffa i väntan på att få audiens. Just när han slog sig ner hörde han ett svagt ”bjäbb” från soffan. 130 kilo Englund hade satt sig på ambassadörskans dvärghund. Eller före detta dvärghund. Englund gjorde då det enda rätta. Han gick därifrån och åkte hem till Sverige. Där väntade ett telegram från ambassadören som i stort gick ut på att herr Englund låg på minus och inte var välkommen tillbaka.
På tal om att ligga på minus (andra tankehoppet, nu närmar jag mig bestämt); så gick AIK 12,1 miljoner back förra året. Jag har på sistone börjat samla på glada nyheter om AIK, för att ha något att stoppa i halsen på AIK-Dagge på jobbet. Han har en märklig förmåga att alltid stå i vägen i korridorerna med kommentarer som:
– Hej din jävla smålänning. Har du glömt att ni var ett fetthår från att torska mot Ljungby?
Just Ljungby är ett känsligt ämne. Jag ska inte upprepa hans ordval, det kan ju finnas kvinnor och barn i läskretsen, men i sak har han ju faktiskt rätt. Men anfall är bästa försvar och kunskap är makt. Så numera har jag med mig en hel domuskasse med moteld. Bland det jag ännu inte använt mot honom är följande:
• Jimmy Tamandi lämnade AIK för spel i – italienska serie C2. Han ville väl byta upp sig.
• Men Kristoffer Arvhage förstärker laget. ”AIK-ledningen imponerade på mig” sa Arvhage när han skrev på. Sen avgick ledningen.
• Derek Boateng såldes till Grekland. Men grekerna hittade en icke existerande vristskada och vill inte fullfölja affären. Hade väl varit upplagt för kontraktsbråk med AIK-ledningen, om det bara hade funnits någon.
• För pengar behöver dom ju. Bland annat eftersom dom fortfarande betalar stora delar av Kalmarspelaren Svante Samuelssons fläskiga lön. Och för att dom gav målvakten Håkan Svensson en halv miljon för att sluta att dyka upp på träningarna.
Domuskassen innehåller mer, och ännu mer ska det bli. Till min ofantliga lycka är AIK på väg att implodera. Råttorna lämnar skeppet. Haveriet är så uppenbart att till och med lagets farmarklubb bestämde sig för att lägga ner verksamheten.
Från AIK är steget inte långt till Kalmar FF. Jag menar; kräkmedel som kräkmedel. I veckan har ”Pingis är en hobby” gjort välkommen comeback på EF forum. Via Pingis får vi nyanserade kommentarer kring vad som händer och sker i trakterna av brofästet. Sigge hälsade honom (på forum) att kalmariter alltid var välkomna så länge gnabbet oss emellan höll sig på en någorlunda ”intellektuell nivå”. Jag var väldigt nära att svara att jag höll med, följt av kommentaren: ”Pingis är bajs”. Sån humor har jag. Och tänk vad kul det är att få skriva bajs. Pröva själv. Bajs.
Från bajs är steget väldigt långt till Öster. Jag lyckades alltså inte knyta ihop säcken trots allt. Skulle aldrig ha börjat med Britney Spears. Om jag hade valt Refaat el Sayed i stället kunde jag ha vandrat vidare till Örebro sportklubb och därifrån till toppstriden i årets superetta och vidare till oss och vår eventuella tredjeplats när röken är skingrad. Räkna kan dom inte i Örebro, men jag är rädd för att dom spelar fotboll bättre än nån annan i serien i år. Därefter kommer Norrköping. Dom har byggt färdigt nu, nu är dom redo. Å andra sidan imponerar Lasse Jacobsson på mig i allt han säger och tycker. Och nyförvärven verkar funka. Tänk om det blir ett magiskt år i alla fall? FF åker ur, vi går upp – och AIK upphör som förening. Däremot kan vi inte hoppas på att rätt låt vinner i årets Schlagerfestvial. Den tycks ju inte ens vara med. Men vi med kiss & bajs-humor har ändå fått vårt. Lördagens programledare var ju Dr Mugg.
Rubriken? Ja vafan, man vill ju ha läsare…
