Landskamp på Stade de France, Labila Kabilas resebyrå och avsaknaden av osthyvlar.
Onsdagen 9/2 var jag på landskamp, Frankrike-Sverige på Stade de France. Detta mästerverk i arkitektur som ligger som ett gigantiskt rymdskepp som landat i Paris norra utmarker. Bussen från Poitiers skulle gå 15.30, och otroligt nog gjorde den det också. Mellan Poitiers och Paris är det 35 mil. Med TGV tar det 1h 38 minuter prick. Jag fick helt nya perspektiv till bussåkande med EF. Om alla resenärer hade varit som Ola P, så hade vi kommit fram betydligt snabbare än vad som var fallet igår. Treminuters pissepauser blev tio minuter, tiominuters shoppingpaus på bensinmack blev nästan en halvtimme. Fransk planering och organisation visade upp sig från sin bästa sida. Vad som skulle bli en hellyckad dag, blev slutligen mollinspirerad. Det tog oss 5h 45 min att åka Poitiers-Paris, trots att det är spikrak motorväg hela sträckan. Poängteras bör att vi kom söderifrån, och måste därmed igenom/runt hela huvudstaden. Bara det tog en dryg timme. Vi lyssnar på och sjunger nationalsångerna i bussen. Vi var två svenskar och en fransman som höll på Sverige. Fransmannen hade skrivit ut Du gamla du fria från nätet, och vi övade med honom på ditresan. Mycket bra uttal, men sämre melodikänsla. Som när EF sjunger, ungefär. 21.15 blir vi avsläppta utanför arenan, kutar igenom säkerhetskontrollerna och letar upp våra platser. Väl där, finner vi att de är upptagna, trots att vi är på rätt sektion och rätt rad. En vakt kommer och hutar åt oss och säger att vi inte får stå och blockera trappan, ifall det skulle uppstå en nödsituation. Vi säger att våra platser är där, och istället för att hjälpa oss och be ockupanterna flytta på sig, säger han: ”ja jag ser det, ni får väl sätta er någon annanstans.” Han känner sig nog skamsen ganska fort, och visar oss till lediga platser tre rader högre upp. Vi klagar inte. Nu kommer chocken: Vi tittar upp mot den ena av två gigantiska storbildsskärmar: FRA-SUE 0-1. Vad i helvete!! 0-1! Det är så man börjar storgråta. Sverige spelar äntligen match mot något annat än de vanliga blåbärslagen, de spelar borta på en av världens mäktigaste arenor fylld med ett av världens stoltaste folk, man har turen att ha kommit över en biljett, Sverige har överraskande tagit ledningen med 1-0. Det är ju något som bara händer en gång i ens liv, och så MISSAR MAN DET för att busshelvetet är försenat! Det kan ju bara inte vara sant!
Men det är det. Det visar sig att det var Freddie Pung som tofflade in en retur. Det har jag läst i tidningen L’Equipe. För inte tusingen har jag sett målet. Jag, som skulle ha en underbar afton i Frankernas rike med 105 minuters njutning, har inte en jäkla aning om hur målet gick till. Det vet säkert ni bättre, som sitter i Växjö cirka 150 mil därifrån.
Efter matchen var det fyrverkerier av Guds nåde. Dem missade jag i alla fall inte, och jag fick i alla fall lite behållning av resan. Jag tror jag ska byta arena när jag i fortsättningen kollar på idrott på Värendsvallsområdet. I fortsättningen kommer jag att gå på de matcher där jag får se fyrverkerier. Min övertygelse att själva idrottsevenemanget är det viktigaste, gäller inte längre.
Att jag sedan inte kom hem till mitt lilla studentrum förrän 5.30 och började skolan 9.15 gjorde inte direkt att mitt humör tog ett skutt som Erik Tengroths utvecklingskrva.
Här i Poitiers finns likt hemma i Växjö ett antal resebyråer som erbjuder resor till mer eller mindre exotiska resmål. Bland annat kan du åka en månad till Tanzania av alla ställen. Det har jag aldrig hört att man kan göra, någon som vet vad som drar där? En inbiten EF:are är en yngling från Bergsnäs som är ett år yngre än jag själv och som jag tvingades genomlida två år tillsammans med på Teknikum. Nuförtiden håller han inte till i Bergsnäs utan (tror han) studerar till något vettigt på Sveriges framsida. Själv brukar han inte vara rädd att visa sin baksida i en aktivitet som brukar liknas vid att den där lilla lysande saken som kan vara hel, halv eller full (förresten bra tema på snapsar) tittar fram.
Nu gled jag iväg från ämnet igen, hoppas det inte gör något. Läser ni min skit så har ni ändå inget vettigt att göra på jobbet och har tid att läsa en stund till. Jo, så här är det, att den här herren från Bergsnäs minsann har ett företag vars resor säljs på dessa resebyråer. Det eleganta namnet är inget mindre än Ollandini Voyages. Så himla vackert att det får stå i ett eget stycke:
Ollandini Voyages
Bergsnäsyngling; hör av dig till mig så att jag kan boka en resa helt gratis, eftersom jag känner dig. Ollandini säljer förresten inga resor till exotiska resmål, bara till erotiska.
OllaMaldini skulle man lite fyndigt kunna säga. Och det är nog vad som krävs det, i alla fall om man är Juventusfan, för nu kommer stora starka Milan och äter upp er. Jag håller alltså på Milan om ni inte redan visste det, så nu har ni ytterligare en anledning att inte vilja prata med mig på bortaresorna (om ni inte själva är Milanistas förstås).
När man hemma i Sverige ska ha sig en bit ost brukar vi vanligtvis använda oss av ett verktyg med ett metallstycke med en vass kant samt ett handtag. Man drar nämnda verktyg bakåt på osten, och så får man sig en skiva. Endast i undantagsfall använder man sig av en kniv och skär till en bit. Här i Frankrike får du gå till den mest välsorterade butik för att ens hitta en osthyvel. Här använder du kniv till all ost. Till de ca 450 Camembert- och Brieostarna är det såklart att rekommendera, men det finns även en rik flora av ”vanliga” ostar av den typen vi har hemma i Sverige. Här görs dessa ostar tillräckligt mjuka (och tillräckligt feta, vanligt att de har 45-55 % fett) för att det omöjligen ska gå att hyvla dem. Har ni provat att hyvla ”Åseda gräddost” med en fetthalt på 38% så vet ni hur lätt det är. Om det skulle anordnas ett VM i osthyvling skulle Frankrike garanterat komma på sista plats. Säkerligen inte på grund av att de är sämst i världen på just själva hyvlandet, utan mer troligt på grund av att de skulle rycka på axlarna, säga ”Bof” och skita i att utföra själva aktiviteten. Att hyvla ost verkar snarast vara en skymf mot riktig ostkultur. Den ska helt enkelt skäras med kniv, och får inte ätas på brödet, utan en rejäl (gärna lite rumstempererad och smält) bit ska in i munnen, sköljas runt och pressas mellan gom och tunga, ungefär som man gör på diverse dryckesprovningar. Därefter tar man en bit av den obligatoriska baguetten.
Krya på er, sjuka avarter!
