Ni som väntar på veckobrev från Jockelurings skarpa penna får vänta förgäves, då webmaster på hans egen begäran gett honom ledigt denna vecka. Istället tänkte jag ta upp er tid med reflektioner från jubileumscupen i helgen blandat med diverse tankar som möjligen endast kan dyka upp under en längre promenad genom de norra delarna av Växjö.
Kanske skulle jag fokuserat på enbart på jubileumscupen istället för att flumma runt på det här viset, men nu är det här ett veckobrev som skall innehålla personliga reflektioner. Och det är faktiskt rätt befriande att skriva från hjärtat utan att tänka på hur saker och ting liksom låter; iochmed besöksfrekvensen på eastfront.net samt alla andra skribenter som är så mycket bättre än jag så ska ni veta att man känner lite press på sig ibland. Men nog om det nu.
Det var nämligen så här att jag skulle ut på promenad.
För någon månad sedan gav jag mig själv en MP3-spelare i julklapp, och den är min nya älsklingsleksak. En sån här kväll när man ska ut och gå så börjar ritualen med att man pluggar in den i datorn, slänger ihop ett antal låtar som man bara ”känner för” just då, fyller spelaren med dem, tar på sig ett par fotriktiga skor som det heter och traskar sedermera ut i Växjökvällen.
Ett av mina favoritriff inleder promenaden; ”I wanna be your dog”. Stooges. Det är så enkelt egentligen – en 3-4 ackord och en närmast oformlig gigantisk massa av attityd. I mina tankar kommer jag in på duon Sallhag/Vieweg, och speciellt Sallhags volleyskott i slutet av sista matchen mot Århus. Han hade ju egentligen all tid i världen att lägga till rätta och placera, men i hans skalle fanns det bara orden ”skott” och ”mål”. Just det där är ett av de stora sakerna med att bli äldre; man tänker mycket mer igenom allt och gör inte bara saker spontant längre. På gott och ont. Väldigt ofta gott, men också mycket ont. Så när Sallhag om fyra år får ett liknande läge, lägger till rätta och bara petar in bollen mellan benen på målvakten så vet ni att han blivit gammal.
Jag ser en likhet mellan bra musik och fotbollsspelare. Kanske för att det är mina två huvudintressen i livet i kölvattnet av familjen, vad vet jag. Men hos en del unga fotbollsspelare så finns den där glöden, entusiasmen.. skorna tycks glöda under deras fötter. Det går rätt knackigt på planen för dem emellanåt, allt är inte vacker och bländande fotboll – men det väger upp ändå, liksom. Samma sak med unga rockband, som t ex Stooges 1969. Det låter skit ibland men är ändå så bra.
En del spelare är dock unga och redan förlorade för ålderdomen. Jag fokuserade på Erik Tengroth stundtals under matcherna i helgen och han gör det så bra. Så moget. Inga krångliga beslut eller divalater, bara en följsam och oerhört elegant fotbollsspelare. När vi förlorar honom, mina vänner, så förlorar vi honom inte till Sverige. Där är en gigantisk skillnad mot herrarna Vieweg/Sallhag som är så mycket mer oslipade. Om vi jämför med musikens värld igen och tar oss till 1978 (varför kom så mycket bra rockmusik mellan 1975-1985 egrntligen?) så är våra två blonda yrväder som Ebba Grön medan Tengroth är som Dire Straits. Båda bra på sitt sätt, frågan är vad man föredrar.
Jag föredrar båda.
Tillbaks till promenaden, och Rebecka Thörnqvist äntrar nu mina öron med sin fantastiska röst och tillrättalagda popjazz – helt i Tengrothstil. ”We can have a picknick, you can bring your ma, but she have to look away now and then”. Kan fortfarande minnas Växjö Konserthus för kanske 10 år sedan, och hur fånigt det kändes att sitta ner i en stol och se en konsert. Men mest hur rysningarna gång på gång genomflödade kroppen. Samma rysningar som när man såg Union Carbide Productions sent 80-tal på Hultsfred, skrek diverse lämpliga könsord till vakterna framför kravallstaketet, ställde mig på polarens axlar och nådde till sist scenen för att senare utföra min första stagediving… Två helt olika saker. Men vi snackar fortfarande musik, eller hur?
Jag har blivit så mycket lyckligare som människa ända sedan jag slutade hata folk.
Jag har varit arg en gång i tiden. Som riktigt ung tog jag ut det där med mina nävar, men hamnade som väl är snart mer rätt i musikens värld. Men även då hatade jag folk, bara det att jag inte slog dem på käften längre. En av mina svenskalärare på gymnasiet som själv var politiker menade på att politiken skulle vara perfekt för mig. Men politik är inte min sak.
Guldsmedsbäcken gick förr mellan Helgasjön och Växjösjön och när jag nu går längs Sandsbrovägen/Linnégatan så går jag faktiskt rätt över den. Den ligger nämligen i stora betongrör under asfalten, och man kan ju numer se beviset på dess existens i den lilla kanaldammen vid Lineborgsplan. Vet ni varför man till sist byggde in den under vägen? Jo där den rann igenom de fattigare delarna av staden Växjö på tiden det begav sig, så blev den till sist ett välanvänt avlopp. Innehållet från utedassen på G:a Norr rann rätt ner i bäcken, och när den bokstavligt talat transporterat in skiten till stan där borgarna bodde så förstår ni själva att stanken inte föll dem i smaken. Speciellt varma sommardagar var det nära nog outhärdligt i de centrala delarna av staden, och till sist föll stadens politiker för borgarnas klagan och offrade således Växjös enda kanal för asfalt. Jag kan bara gissa att när beslutet togs så bodde politikerna som klubbade igenom det utmed bäcken…
Jag älskar såna historier. Det säger så mycket om människor. Och jag minns så väl när jag en gång blev kär i en dotter till en vänsterpolitiker. Ja inte bara vänsterpolitiker, fadern kallade sig t o m kommunist. Och hans chockade min när jag berättade att jag inte alls tänkte läsa statsvetenskap på nåt universitet (som han mer eller mindre tvingade sin dotter att göra) utan faktiskt tänkt börja jobba direkt efter gymnasiet gjorde att jag slutade att tro på begreppet ”klasskamp” också. Men det är kanske en annan historia.
Tar mig tillbaka till fotbollen, och förstår att det där med att jag inte hatar folk längre måste ha inneburit att hatet tagit vägen någon annanstans. Och ja, jo – en del har hamnat hos Kalmar FF. Jag minns inte ens matchen mot dem i jubileumsturneringen, jag var så upptagen med att hata dem i 1×30 minuter – men inte hjälpte det. När matchen är slut, och jag har skrikit ur mig min ilska och förtvivlan över hur en pajas som Lasse Johansson får göra två mål på vår jubilerande förening så orkar jag inte ens hata dem längre. Inte ens de KFF-junisar som försökte få till någon form av bråk genom att kaxa med genomfredliga och/eller försvarslösa människor hatar jag, även om jag kan tycka att ett supporterslagsmål torde bli mycket roligare och ärligare om det finns två sidor som vill slåss. Eller?
Danskarna från Galehuset (det namnet skulle passa bra även på East Front) var otroligt sköna människor. Var det någon som hade kraften att ställa till med något allvarligt bråk så var det egentligen dem, men de fokuserade på att stötta sitt lag och ha roligt när sitt lag inte spelade. Precis som oss i EF. Jag fick frågan tidigt i lördags morse av en Kalmarsupporter om jag inte saknade inslaget av våld i vår fotbollskultur? Nej, nej – vi har snarare de senaste åren kämpat hårt för att få bort den stämpeln. Inte ens vi har alltid varit Guds bästa barn. Är det inte alltid nu heller. Men det är mycket roligare att jobba med oss själva och med Öster, än bara med oss själva. Och hade vi inte trott på det så hade vi inte varit där vi är idag som Smålands bäst fungerande fotbollssupporterklubb.
Passande nog tar Smiths över musiken i mina lurar nu, och jag vänder hemåt igen efter att ha nått toppen på Himlabacken. ”You – ki
ck them when they fall down, kick them when they fall down”. Vi kom alltså sist i turneringen och var tandlösa framåt, men jag har en känsla i kroppen. Jag såg en hel del positiva saker med Öster i helgen. Det första jag tänker på är försvarsspelet, det känns som det gamla klassiska ”falla-igenom-totalt-spelet” när det går oss lite emot har raderats mot ett mer aggressivt försvarsspel över hela banan. Och inte saknar man heller Johan Svensson när man ser John Pelu spela fotboll. Jag saknar inte ens Christer Thor längre. Det enda jag saknar är lite mer inkörning av vårt anfallsspel, lite mer rutinerade herrar tillbaka på mittfältet och sen… ja sen. För några veckor sedan var jag tveksam till om vi kunde utmana Superettans topplag i år, men jag blir mer och mer övertygad om att vi kommer att fixa det när serien väl drar igång.
Mannen som borde skrivit det här veckobrevet egentligen, alltså Jockeluring, skickade mig idag ett mail där texten ”För första gången på länge börjar jag tro att vi har en bättre tränare än trupp, i stället för tvärtom” ingick. Kan bara hålla med. Blir kanadensaren Tyler Hughes nu klar (imponerade stort på mig), och vi får den där offensiva förstärkningen det talas om som ska ta steget rakt in i startelvan – då… Som lag är vi nu mer fysiska, spelarna är större och smäller på bättre. Känns som om det är rätt medicin för Superettan. Känns nästan lite som 1989, året då jag började följa Öster på allvar. Vi har spelare i truppen som kan bli de nya Janne Jansson, Ulrik Jansson, Jesper Jansson, Stefan Landberg, Hasse Eklund… och så vidare. Och vi har en tränare med ett modernt och fungerande spel i skallen som jag tror på. Så även om vi inte skulle gå upp i år så tänker inte jag falla i fällan och kräva Lasse Jacobssons avgång.
I min promenad passerar jag Tomtabackens fot, och landar på Surbrunnsvägen. Skogslyckan. Börjar närma mig hemmet nu, och en låt som kom med på måfå dånar ut i lurarna. ”More” med Sisters Of Mercy.
”And I need all the love I can get. And I need all the love that I cant get too.”
Det behöver inte vara svårare än så. Och för att göra det ännu mer enkelt för mig avslutar jag med en kort s k EFM (East Front Minnesvärt) från helgen:
– Århus som lag var betydligt beskedligare än vad jag hade trott. Vi kickade dem med 2-0 i grundspelet, ungefär samma siffror som vi kunde haft i halvtid i matchen om 3:e platsen…
– Kalmar FF imponerade på mig. Nanne har lyckats få ihop ett homogent lag, vars försvarsspel överglänste allt annat i cupen. Det var embarligt svårt att få hål på de rödvita, och offensivt hade Lasse Johansson lekstuga. Har han någonsin varit så bra som han var i helgen på Tipshallens konstgräs? Han var precis överallt, slog precisa genomskärare och nickade(!) tillochmed in ett mål mitt framför Österklacken…
– Halmstad ligger 13 mil från Växjö, Kalmar knappt 12. KFF:s följe var godkänt (om än långt ifrån 300 pers…) men en minibuss kunde väl åtminstone Kvastarna fått ihop?
– Måste också säga att det var skönt att se Östers marknadschef Tommy Nilsson kavla upp skjortärmarna och hjälpa till att sälja öl med stor entusiasm inne i B-hallen.
– Sports har nog aldrig tidigare gjort skäl för sitt namn på samma sätt man gjorde på fredagskvällen.
– Lite sur över att Sports övergett Newcastle Brown Ale, men Spitfire var rätt OK det med.
– Speaker slash klubbchef Ola Rydén var lika trött som EF på lördagen och kallade Århus för Ålborg.
Och nu är även jag lika trött som EF och Ola Rydén var i lördags, så jag säger godnatt.
Lev väl.
