Söndag. Fransmännen leker Gud, dvs fullt röj veckans första sex dagar och sedan vilodag och total stiltje den sjunde. Knappt en människa ute förrän vid 16-17-tiden, då familjeumgänget har fått sin dos och folk smyger ut. Många som promenerar i stan, trots att ingenting är öppet, förutom något enstaka brasserie (café/pub som serverar enklare rätter typ dagens).
Idag har jag vågat mig på min första joggingtur i den fina park som ligger ca 500 meter från där jag bor. Förkylningen har varit tjurig, och jag är nog inte 100% frisk ännu (blir man som EF:are någonsin helt frisk?). Hoppas att jag inte åker på nå’n ny skit som straff, men jag tog det ganska lugnt. Mitt i parken ligger en boulebana, och där skymtas 6 stycken gentlemän som inte är under 60. Detta är en del av Frankrike. De har säkert träffats där varenda söndageftermiddag i decennier sedan de tröttnat på sina tjatande fruar. Då kommer de hit, spelar boule och snackar lite skit. Jag är fullt påpälsad i underställströja och träningsoverall modell tjock. De fyra andra joggare som också kutar i parken springer i korta löpartights och en tunn tröja. Det blir aldrig vinter på riktigt här, extremfall om det blir minusgrader. Aldrig någon snö, ser ingen bil med vinterdäck. Inga Peter (Helly) Hansen-vinterjackor syns till, inga kängor. Männen går omkring i lågskor oh kvinnorna i högklackat eller stövlar. Tänk att aldrig behöva frysa, det vore drömmen. En mänsklig rättighet precis som tak över huvudet och tre mål mat om dagen.
Även om jag börjat tappa lite hår, blir jag långhårig emellanåt. Puyol måste gå och klippa sig. Inga problem att finna en salong, de finns i rikliga mängder då fransmännen är tämligen medvetna och klipper sig i snitt var fjärde vecka har jag fått veta. Jag tar mod till mig och stapplar in på en salong nära där jag bor, lördag kl 17. Salongerna har normalt öppet till iaf 18.30 på lördagar då frisörbesök är ett av fransosernas största nöjen. Dessutom är det en hel del billigare än i Sverige tack vare att de klipper sig så ofta. Denna salong stänger emellertid vid just 17, och de ber mig återkomma på tisdag.
Att laga mat i mitt lilla kyffe är ett eget äventyr. Jag har inga verktyg till matlagningen såsom stekspade eller slev, utan får klara mig med mina 12 gafflar och två knivar. Dessutom har jag 7 grytor och 4 stekpannor. Välbalanserat kök för en person. Hur många rätter tror de att jag ska laga på en gång, särskilt som jag har följande tillagningsmöjligheter: en så’n där mobil sak med två plattor, men kan bara använda den ena. Om jag t ex kokar pasta i en kastrull på ena plattan, och ska vrida på den andra, blir det helt kolsvart i hela rummet. Proppen går, och jag får gå och vrida tillbaka den lilla knappen. Alltså kan jag bara laga mat på en sketen platta, lagom kul om man vill göra kokepären, nå’n köttbit och lite sås. Snacka om vanställt. Idag pratade jag dock med portvakten, och framförde förutom den trasiga ”spisen” att jag har knapphändiga resurser för att laga mat beträffande verktyg. Att jag överhuvudtaget vågade ringa på hos henne redan ikväll beror på nästa vanställda ting.
Vid halvåttatiden har jag hunnit komma hem från skolan, gått via Posten för att hämta ett rekommenderat brev, gjort lite käk och lugnat mig lite. En stund efter maten blir man som bekant skitnödig, varpå jag tar min toarulle och går ut till det gemensamma dasset. Tänder lampan, och ser att det står Eau de toilette ända upp till ringkanten. Ser ut som stopp, Sherlock. Bara för att testa spolar jag en gång till. Överraskande nog rinner inget vatten ner, utan istället svämmar hela golvet över. Jag funderar ett ögonblick på att låtsas som ingenting, gå på toa på någon av de andra fyra våningarna och låta någon annan upptäcka problemet. Jag kommer dock snart på att där finns bara vanliga lägenheter och ingen toa för gemensamt bruk. Inte vill jag ringa på hos Madame Roussillac och fråga heller. Jag är faktiskt jävligt skitnödig, och tofflar bort till portvakten. ”Ursäkta att jag stör, frun, men toaletten verkar vara sönder. Det är vatten upp till ringkanten.” Hon tar en mopp och följer med. ”Oh-la-la, jag trodde du menade duschen”, säger hon, och mumlar något mer på franska. Förmodligen något barnförbjudet. Hon sticker ner moppen i dasset ett par gånger, och vips säger det slurp och dassvattnet åker ut i Kalmarsund. Det var som om hon kunde trolla, precis som Adde Bild. Hennes förlösande agerande får den blyge svensken att äntligen berätta om hans rums (Hansen Rhum) alla defekter, och hon ska omedelbart prata med husägaren. Vad ”omedelbart” betyder i Frankrike borde vara något för Scotland Yard att försöka lösa. Vi får se om jag får en ny ”spis” denna vecka. Jag frågade även efter en strykbräda och ett järn (OBS ingen sup, era alkisar), och hon upprepade sitt Oh-la-la och frågade om det inte fanns i lägenheten. Jo, svarade jag, men jag behöver faktiskt två på samma gång, för jag är en jävel i hushållet och det går bra mycket snabbare om jag har två. Detta hade Jockeluring mycket väl kunna ha svarat. Hon ska se vad hon kan göra, men nu har det gått två timmar och hon har fortfarande inte hört av sig om strykbrädan. Antingen stryker hon inga kläder själv, eller så vill hon inte låna ut sin egen bräda och järn till en vårdslös svensk som inte vill något hellre än leka proffssurfare med nämnda bräda i nämnda översvämmade toalett. Det blev förresten aldrig något med det där skitandet, nödigheten har liksom gått över.
Slutligen vill jag bara påminna er om den bild som tillhör artikeln, guldmedlemskap i EF. En liten uppmaning, att så många som möjligt blir guldmedlemmar 2005. För ett starkare Öster, för ett starkare East Front.
