Nu har jag varit i baguettelandet i en vecka. Allt har flutit på bra, mycket tack vare att skolan är mycket välorganiserad och har gett en utomordentlig service. Tro det eller ej. Vilket land var jag i nu igen?
Den generella uppfattningen som svenskar har om Frankrike och fransmän är inte särskilt positiv. Högbyråkratiskt samhälle, allt tar tid, folk är inte speciellt vänliga och vill inte hjälpa till. Det stämmer såklart i viss utsträckning, men faktum är att skolan där jag går nu överglänser svenska diton, åtminstone Växjö universitet. Det går snabbt och smidigt att få den information man behöver, folk tar ansvar och skjuter inte över det på någon annan. Så i detta unika fall är byråkratin i Sverige mer tungrodd än vad den är här.
Begreppet tid är inte likadant i hela världen, det känner säkert ni till som har stött på utlänningar i någon form. En sekund är såklart alltid en sekund, det var inte det jag menade om någon avart hade försökt hacka på mig. För oss skandinaver, japaner, tyskar och amerikaner, betyder klockan 11 alltid klockan 11. Vi svenskar tenderar dock att bli allt mer avspända till denna för oss oskrivna regel, det beror säkert på all den utlandserfarenhet vi börjar skaffa oss nu när Europa har svängdörrar. MEN vi kommer inte en halvtimme för sent. Ju mer söderut i Europa man kommer, desto luddigare är ”regeln” och desto mer lössläppta är människorna. Att studera fransmän på detta område är ganska rogivande. När det gäller undervisningen i skolan, är det fransmännen som är först på plats i vårt klassrum. Alltid. I min klass går åtta fransmän, och de är utomordentligt punktliga. Likaså när det gäller jobb och affärer, då är det de som blir lite buttra om man skulle vara bara lite sen. Men när det kommer till privatlivet, är det som om brittiske hypnotisören Paul McKenna knäpper med sina hypnosfingrar och säger ”wake up”. Då tas en helt annan attityd fram. Så om du någon gång har ett möte med en fransman, är en halvtimmes eftersläpning en bra tumregel. Då slipper du råka ut för nedanstående.
Igår anordnade skolan något som kallas ”Open Air-party”. För 15€ fick man transport, inträde och gratis dricka. Det lät mycket trevligt, så jag köpte mig en biljett i torsdags. Man fick välja vilken buss man skulle ta, antingen en vid 21 eller en vid 22.15. Då partyt skulle pågå till långt in på natten och morgonen, valde jag den senare. Man är ju inte 18 längre och kan tokröja i ett halvt dygn. Som en välbekant matthandlare brukar säga, ”man börjar bli för gammal nu när man passerat 25.” Normalt sett brukar jag protestera mot denna humoristiska pessimism, men när det gäller festande håller jag med helt och fullt. När man var 18-19 år kunde man hälla i sig vad som helst, komma hem vid 03 och ändå stiga upp ur sängen vid 11 och vara precis som vanligt. Nuförtiden är man ju tamejtusan bakis till långt in på eftermiddagen om man bara tar ett par öl.
Men i alla fall, jag kom till uppsamlingsstället vid 22.13, och igår var den första riktigt ”kalla” dagen med endast någon plusgrad och rejäl luftfuktighet. Folk började strömma till allteftersom, lite småtrevligt vid hållplatsen men satans kallt. När klockan är 22.55 dyker två bussar upp, och fy avarten vad frusna de flesta av oss var vid det laget. Inte hade bussarna haft 200 kupévärmare heller, det var precis lika kallt inuti dem. Det är vid sådana tillfällen som en mer precis tidsuppfattning är att föredra. Och jag som precis blivit av med min förra förkylning…
Nåja, vi blev skeppade (kan man säga bussade? Eller blir man alltid skeppad någonstans om man kommer från Värnamo?) till en liten lokal ute i ingenmansland 45 min från Poitiers, och där var det bra röj. Ett tiotal olika färdigblandade groggar stod i prydliga högar. Allsköns blandningar gav en fingervisning om att fransmännen har en hel del kvar att lära innan de når upp till skandinaviskt kunnande på det området. Ola P hade varit en mästerbartender på en fyrstjärnig Michelinrestaurang. Håll er till vin! Några godsaker fanns det emellertid, och när jag sniffade på ett antal glas frågade en fager fransyska bakom bardisken vad jag ville ha. Ren whisky, svarade jag, och hon hällde upp säkert 12-15 centiliter. Jag började smutta lite, och stöter ihop med Shaunak, en indier som jag blivit ganska bra kompis med. ”What do you have in there, is it applejuice?” frågar han. ”Yes, do you want some?” svarar jag, och det vill han. Han tar plastmuggen och tar en rejäl klunk. Att en människas ansikte kunde förvridas på detta vis och uppvisa så många rynkor hade jag ingen aning om. Han flyger fram till baren och ber om två glas vatten. Moahahahah.
Han kommer tillbaka till mig och är lyckligtvis inte överdrivet arg (åtminstone inte utåt), och säger ”that was not very nice”. Jag finner mig snabbt och replikerar ”that’s how you do with the food”. Han skrattar, och vi är vänner igen.
Resten av kvällen har jag inget minne av, förutom när Shaunaks bäste vän Abhishek kommer fram till mig och frågar ”do you think I’m gay?” med sin sköna indiska accent. Jag svarar att det tror jag definitivt inte, då han är väldigt stilig i sina 1,90 och ett vackert hårsvall som får en allt mer tunnhårig undertecknad att bli lite avundsjuk. ”Because two different girls have asked me if I’m gay, and I was a bit offended” säger han. Jag frågar om det var fransyskor som hade frågat honom det, och det var det. ”Then everything is just normal, in France most of the guys are gay so the women need to ask before they start to charm you, so they don’t waste any time.” Han skrattar, och lugnar sig en aning. Se där, där var man hobbypsykolog för en minut. Kanske skulle byta yrkesinriktning? Psykologer tjänar dessutom klasser bättre än vad ekonomer gör.
Gick in hos France Telecom för att köpa mig ett telefonkort så att man kan ringa hem till nära och kära, något som är klart billigare än mobilsamtal. När jag kom in stod ett dussin människor och väntade. Det fanns ingen kö, och inte heller något nummersystem. Jag försökte lista ut vad jag skulle göra, men gick ut igen efter en minut. Då stötte jag ihop med Jan från Osnabrück, en typisk tysk mes som aldrig låter folk tala till punkt. Jag frågade honom om han visste hur kösystemet funkade. Det gjorde han, när man går in står tydligen en assistent och skriver ner folks namn på en lista, och sedan ropas namnet upp när det är ens tur. Men ska du bara ha ett telefonkort, kan du nog gå före. Jag kan följa med dig, sa Jan. Vi gick in, sade god dag till assistenten som visade oss till kassan direkt. Jag förklarade vad jag ville ha, och hela inköpet var över på en minut istället för den kvart det säkert tagit om jag väntat i kön som en blyg svensk.
